Dag 5 & 6 (&7)

Hej igen! Jag vet att det har varit tyst från min sida ett tag nu men jag har inte riktigt haft något tillfälle att skriva (eller så har jag somnat när jag tänkt att jag ska börja). Dag 5 blev en tur från Jönköping till Borås. Jag cyklade förbi otroligt många fina gårdar, välvårdade trädgårdar, kor, hästar och min favorit -fåren! Solen lyste upp de vackra landskapen, så trotts att jag mötte många långa uppförsbackar, kände jag mig glad och tänkte att "efter varje uppförsbacke väntar en nerförsbacke". Väl framme i Borås såg jag en kille komma vinglande på cykel med två matkassar på styret. Jag tänkte att, om man cyklar till affären så bor man nog inte långt härifrån... Jag stannade honom och frågade om det var okej att jag lånade soffan. Victor (som han heter) såg lite paff ut men sa att det var inga problem! Det var roligt att träffa någon som var så olik mig! Victor hade sagt 10 ord när han var 4 år, vilket gjorde att han fick gå i språkförskola. Jag frågade varför och han svarade att "jag hade nog inte så mycket att säga". Jag berättade att min mamma fick jaga mig på affären och att jag helt plötsligt kunde stå bredvid en främling och säga att "jag ska följa med honom". Något som mamma tydligen inte hade uppskattat.. Victor berättade också att han tävlat i SM i tynglyftning och pluggade nu till civilekonom i Borås. Tänk vad mycket man inte vet om människor man bara möter på stan.. Vi kikade på söndagsfilmen parenteral guidance och någon kriminalserie innan jag somnade som en sten!-> Jag vet mamma, att du blir orolig för att jag inte är rädd för att följa med personer hem. Men jag vill tillägga att jag ALDRIG skulle följa med någon om det kändes konstigt. Vidare vill jag säga att jag är mer orolig för om någon skulle lägga något i min drink när jag är utomlands eller att jag ska fatta dåliga beslut när jag är onykter. <-Dag 6! Borås till Göteborg! En väldigt behaglig sträcka! Jag har skrivit det bästa med dagen i ett inlägg på facebook, så för att inte det här inlägget ska bli allt för långt så skriver jag bara: Jennie och Roland i Bolleby gjorde min dag! När jag kom fram till Göteborg däremot så var det inte så roligt... Vägar överallt och en gps som inte själv riktigt verkade veta vad den ville. Och cykelskor! JÖSSES! Jag har ju, för att inbilla mig att jag är en cyklist, riktiga cykelskor. Sådanna som hakar fast i pedalerna och underlättar cyklingen. Grejen med att ha cykelskor är att det är ungefär lika svårt att haka i skorna, som att haka ur dom. Det fick jag motvilligt erfara mitt i centrala Göteborg. Tänk er att ni trampar mot ett trafikerat övergångsställe och det är rött, bilar kör till höger och vänster. Helt plötsligt märker du att du inte får loss fötterna. Panik uppstår och trotts att man rycker och sliter så sitter fötterna där dom sitter. Man är tvungen att stanna men kan inte sätta ner fötterna i backen. Japp. Som i slow motion såg jag marken komma närmare, för att sedan ta emot mig med en hård smäll och lämna några blåmärken och skrapsår på min kropp. Så kan det gå. Jag hann med färjan som skulle ta mig till Kiel, Tyskland kl 18.45. Duschade och åt middag innan jag somnade som en stock! Dag 7! Den här dagen var phsykiskt jobbig på många vis.. Den började bra dock! Jag åt en god frukostbufé på båten innan jag rullade i land. Första gången i Tyskland! Wiho! Det regnade visserligen och var kallt och mulet, men jag kände mig taggad! När jag började trampa märkte jag att knäet inte gjorde lika ont längre och cykelbanorna var fina! Efter att ha trampat i några timmar svängde jag in på en bensinmack för att köpa ett simkort till mobilen. När jag sedan, efter otaliga försök att aktivera kortet misslyckades, bestämde jag mig för att försöka senare då jag blivit kall av att stå stilla så länge. Jag trampade iväg igen. Ni vet talesättet "Alla vägar leder till Rom", fel fel fel! ALLA vägar leder tydligen till Hamburg. Problemet med det är att min gps inte kan skilja på "snabbaste grusvägen genom en skog", "vägen genom en hästhage" eller en helt vanlig landsväg. Eftersom jag varken kunde ringa eller använda internet på min mobil så försökte jag undvika skogsvägarna så mycket det gick. Vilket i sin tur ledde till ganska många omvägar och situatioer då jag helt enkelt fick vända, cykla tillbaka och prova en annan väg. Helt plötsligt märkte jag att jag inte hade mycket batteri kvar på min gps. Jag stannade då en farbror och frågade hur långt det kunde vara kvar till Hamburg. Han sa att det iallafall var nån mil men att snabbaste vägen genom skogen inte var någon bra idé nu, då den inte ej var upplyst och det snart skulle bli mörkt ute. Eftersom jag kom iväg senare än jag brukar imorse (pga färjan) så hade det redan börjat bli mörkt ute. Jag tittade upp mot himlen och såg några oroväckande svart moln. Efter en (inte allt för lång) överläggning med mig själv bestämde jag mig för att lyda farbrorns råd: att cykla till närmsta stad och ta tåget sista milen. Och tur var det! Man kan kalla mig naiv och blåögd, men aldrig dum. Jag hann inte trampa många meter innan spännet till skon lossnade och gick upp. Jag skrev ju om det tidigare att min lillasyster fick göra en temporär lagning på skon, den höll till Tyskland :). Jag bytte om till mina tennisskor istället och trampade iväg mot tåget, några minuter senare började det regna igen och i ungefär samma veva dog gps:en. Medan jag väntade på tåget så tänkte jag att jag skulle fixa min telefon. Jag gick in i en liten kiosk och möttes av tre män som såg ut som att dom aldrig sett en tjej förut. När dom förstod att jag inte kunde tyska började dom prata och jag märkte att jag var samtalsämnet. Mycket riktigt, det tog inte lång tid innan frågan om vart jag skulle kom. Jag fick en obehaglig känsla i magen och ljög att jag skulle till Kiel (som jag precis kom från). Varpå dom frågade om jag skulle möta en vän. Jag svarade ja. "En pojkvän?" Ja, en pojkvän. Min pojkvän. "Han är lyckligtlottad. Annars kunde du följa med mig till Hamburg". JAG BLIR SÅ ARG, BESVIKEN, LEDSEN OCH FÖRBANNAD!!! Okej, dom där farbröderna kanske inte hade onda avsikter med mig, men KLART SOM FA-AN att man blir illa till mods när man är i ett land där allt står på ett språk som man inte förstår, man har ingen telefon, vet knappt vart man är och sedan blir utstirrad som om man kom från en annan planet,följt av väldigt olämpliga kommentarer. Ska man behöva ha en vigselring runt fingret för att känna sig säker?! Så, nu har jag fått utlopp för lite ilska som kom igår. Efter att butiksägaren fixat mitt kort, skyndade jag ut och tog tåget hem till min roomie från Bali - Frieda! Jag har aldrig varit så glad att se henne! Jag duschade och somnade gott.