HJÄRTPROBLEM PÅ ALLA HJÄRTANS DAG

Glad vändag alla fina!I dag tänkte jag uppdatera er på läget just nu. Dagen till ära liksom.Det är alla hjärtans dag och jag har problem med hjärtat. Typiskt. I över en vecka har jag haft så kallade extraslag, vilket gör att slaget efteråt känns jättestort och hårt eftersom hjärtat hunnit fyllas med mer blod mellan slagen (förlåt om ni är känsliga för sådant här). Extraslagen har kommit ett åt gången upp till flera gånger per minut. Ibland har det gått närmare en halvtimme mellan extraslagen, och ibland har det kommit flera tätt inpå varandra. De är i sig ofarliga men det känns väldigt läskigt och obehagligt. Det känns som att hjärtat skulle ha en väldigt oregelbunden hicka. Så att ha det i över en vecka känns väldigt irriterande och skrämmande.I fredags ringde jag studenthälsan (hade också andra ärenden så det passade bra) och frågade om jag borde åka till läkaren. Först sa personen att jag ska åka till jouren, men sedan ändrade hon sig och sa att jag skulle åka in bara om det håller i sig eller blir värre. Fredagen gick, lördagen gick, och det blev värre och värre allt eftersom jag oroade mig mera och mera. Sent på lördagskvällen kom extraslagen ungefär var tionde sekund, men eftersom det går helt bra att sova tänkte jag att det var värt att ge det ett försök. Jag lade väckarklockan på 8 på söndagsmorgonen och ringde direkt till journumret när jag märkte att jag fortfarande hade extraslag rätt så ofta. Jag placerades i kö och somnade nästan om en stund innan de ringde upp. "Haartmanska sjukhusets jour tar emot er" sa rösten i luren och så satte vi oss i en bil F lånat över helgen.Framme på Haartmanska fick jag inget vidare bemötande. Finska hela vägen och när jag började prata svenska med sjukvårdaren sa hon surt "jaha, puhutsä inglis sitte?". Jag valde att fortsätta (försöka) på finska. Hon tog EKG under 20 hjärtslag, och förstås lyckades inte ett enda extraslag komma med, fast de kom väldigt tätt. Sedan mätte hon puls och blodtryck, konstaterade att min puls var rätt så hög (som alltid) och bad mig sitta och vänta en stund för att sedan komma in och mäta på nytt. Lite lägre denna gång, och hon hade konsulterat en läkare angående hjärtfilmen. "Kaikki hyvin" sa hon och skickade hem mig fastän jag mådde pyton. Jag var så besviken på att hjärtat hela tiden har något fel men att det minsann kunde uppföra sig när det var dags för EKG. Jag var besviken på att sjukvårdaren inte ens lyssnade på mitt hjärta. När jag gick ut i regnet ville jag bara gråta av frustration.Ingen förändring under kvällen, fastän jag vilade och sov massor. På måndag morgon ringde jag till studenthälsan igen för att boka en akut läkartid. En trevlig svenskspråkig kvinna ringer upp en kort stund senare och frågar massor och konstaterar sedan att jag ska komma in ett par timmar senare. Skönt. Jag kom till läkaren, som började på finska men gladeligen övergick till svenska när hon hörde att jag var svenskspråkig. Visst märkte man att svenska inte var hennes starkaste språk, men huvudsaken är väl att man försöker. Läkaren var supertrevlig och tog mig på allvar och blev väldigt förvånad över att de inte undersökt mig ordentligt på jouren. Hon lyssnade på hjärtat och lungorna, mätte puls och blodtryck och kände på sköldkörteln. Sedan skickade hon mig på blodprov och EKG.Blodprovet gick bra, trots att jag nu har ett stort blåmärke i armvecket, och resultaten visade inga konstigheter. På röntgenavdelningen fick jag också superbra mottagande. Hon som tog hjärtfilmen var finsk men försökte prata svenska och vi skrattade båda två åt hur man alltid kommer på något sätt att kommunicera, oavsett språk. Igen lyckades vi inte få med ett extraslag på filmen, men direkt hon började knappa på datorn igen började extraslagen igen, så vi tog en lite längre film. Vi lyckades få med ynka två av sammanlagt 15 extraslag jag hade medan jag låg där. "Men två räcker", sa hon nöjt.Efter en snabb lunch på Unicafé gick jag tillbaka till läkaren som gick igenom resultaten och sa att jag inte behöver oroa mig. Sålänge de kommer ett åt gången och inte tar sjukt och jag inte känner mig svimfärdig på grund av dem är det ingen fara. Alla har dem. Jag fick en medicin och redan på kvällen kändes det bättre.Nu har jag ätit pulssänkande medicin i tre dagar och extraslagen har definitivt minskat. Jag har dem fortfarande, men inte alls lika ofta. Skulle gissa på att de minskat med cirka 90 procent. Medicinen gör mig däremot rätt så trött, vilket innebär att jag mest legat i soffan och kollat på Netflix de senaste dygnen. Och sovit massor.Nu är jag remitterad till en kardiolog, så vi får se vad hen säger. Vi vet ju inte ännu vad som är orsaken till dessa extraslag, och eftersom medicinen inte lyckats få bort dem helt och hållet vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Men, jag får helt enkelt ta en dag i taget och se hur det utvecklas. Alla hjärtans dag är en dag när man får lov att vara sådär sliskigt romantiskt, men det är också en perfekt dag för att tänka lite extra på folk som lider av hjärtsjukdomar. Vi tar hjärtats hälsa för givet, och det är många vars hjärtan inte riktigt fungerar som de ska. Så om ni känner för det, släng en liten slant både på chokladhjärtan och riktiga genom att till exempel donera till forskning. Kram,Johanna