NYA ZEELAND – AORAKI MT COOK

Hej alla fina, i dag vill jag berätta om ett av mina favoritställen i hela världen, nämligen Aoraki/Mt Cook National Park. Mount Cook är Nya Zeelands högsta berg (över 3700 meter) och naturen runtom är helt fantastisk. Snötäckta alptoppar och isblåa floder omringade av lummig grönska och en mäktig tystnad. Jag förstår varför det är ett skyddat område. I det här inlägget delar jag med mig av oredigerade bilder och funderingar från vår lilla utflykt till vandringsleden intill Mt Cook. Området är populärt bland turister och bergsklättrare, men det är så stort att man inte alls störs av andra människor. Vi hade kört hela dagen, och det här var dagens sista stopp före vi var tvungna att hitta en butik och köra till nattens campingplats. Vi kom fram ganska sent, kanske klockan 17, och eftersom hela vandringen skulle ta tre timmar hade vi tyvärr inte tid att gå hela vägen till ledens slut (det är alltså samma väg dit och tillbaka, inte en loop). Men vi började gå och vände om när vi hade vandrat i lite över en timme.Vandringsleden heter Hooker Valley Track och är ett MÅSTE om man besöker Sydön. Det finns en liten hotellby och en kamping intill vandringsleden. Tänk att övernatta här bland bergen! Vi visste inte riktigt hur vi skulle lyckas ta in allt. Det var så fint och häftigt och underbart. Den friska luften gjorde susen efter några timmar i bil. Det finns flera ställen att stanna på längs vägen, och lyssnade man noga kunde man ibland höra hur glaciären och/eller berget sprack, eller hur en stenbumling rasade ner. Det var också intressant att se hur samma ställe såg ut för 100 år sen. Det är sjukt hur mycket som smält. Glaciären hade blivit smutsig av röken från de australiensiska skogsbränderna. I verkligheten var isen och himlen förstås mycket vitare och ljusare, men kameran har dragit ner ljuset lite för att inte överexponera bilden. Det finns två hängbroar som man ska korsa för att ta sig ända till vandringsledens slut. Vid änden väntar också utsikt över hela Mt Cook. Från alla andra ställen ser man bara toppen, medan resten av berget täcks av andra höga berg. Vi hade inte tid att gå hela vägen, men hann korsa en hängbro, och se den andra på håll. Det finns också ett minnesmonument för personer som dött här i bergen. Flera bergsbestigare, äventyrare och vandrare fanns uppräknade på de små metallbrickorna som prydde minnesmärket. Något att notera om just du som läser är påväg hit, är att gruset längs leden dammar väldigt mycket, och du kommer ha helt ljusgråa skor och ben efteråt. Det påverkade inte andningen för oss, men om du är känslig kanske det är bra att vara beredd på det. Jag vet inte vad annat jag kan berätta om det här fantastiska stället. Det är en plats man helt enkelt måste besöka för att förstå. Vi bara gick och gapade medan vi beundrade bergen och dalarna mellan dem. Småfåglar och kaniner prasslade i buskarna och det doftade natur. Det kändes också som att bergen dämpade ljudet och atmosfären – allt kändes så lugnt. Ett sånt ställe där man inte bryr sig ett skit om telefonen eller internet (inte för att det fanns täckning heller). Jag kände mig så lugn och trygg där mitt ute i ingenstans. Konstigt. Kram,Johanna