Ett tack för livet.

Jag är en sån människa som alltid gör allt jag gör för andra människor, jag har inte dom kläderna om någon(räcker med en person) säger att dom inte är fina, byter hårfärg för att någon annan tycker det, äter nått för att andra äter det. Ja allt.  Jag är en väldigt lätt påverkad människa och sociala medier påverkas oss något enormt, jag jämnför mig alltid med människor, jag är aldrig lika bra som dom, eller lika snygga, smala som dom. Detta gör i längden att jag bygger upp en stress inom mig själv som gör mig tyct, mörk och instängd i mig själv och har i långa längden resulterat att den där Josefine inte finns längre, den glada, positiva och energifyllda lilla tjejen, med massa järn i elden och säger Ja till det mesta. Men detta nyår så var det en del av mitt löfte att jag ska hitta tillbaka till den där Josefine, och endast göra saker som jag själv vill, och sätta mig i fokus. Jag skulle själv villa säga att jag är på rätt spår och mår så mycket bättre av det, självklart kommer det dagar då jag är helt tom, då jag dör inombords och allt rasar, när jag inte duger alls, inte bra på någonting och ingen älskar mig. Det är alltid samma tankar och i längden så har jag ju börjat lära mig när denna dagen kommer, vad som behövs göras och hur jag tar mig ur det. Det har blivit min styrka. Idag sitter jag här vid mitt egna köksbord och äter frukost i min ensamhet med min underbara hund liggandes och sover i rummet intill. trodde aldrig jag skulle kunna vara själv, men har upptäckt att det är bra för mig och min hund hjälper mig där så mycket. så skaffa er ett husdjur! Tips!Jag ska snart åka ut och kolla på vårat hus! ( nått jag aldrig har trott, jag skulle aldrig skaffa hus, jag har ingen framtid och allt det där dumma )Och jag har tagit mig i kragen och pratat med min manliga chef om min situation och löst ut det mesta och jag ser en framtid. Jag har haft väldigt svårt för manliga roller i stort sätt hela mitt liv, då min pappa aldrig har funnits där, mina tidigare chefer har trampat ner mig och utnyttjat mig och killar i övrigt med. Men det har gjort att jag har vänt det till en styrka i dagsläget. Jag har svårt att prata med högre uppsatta människor än mig för jag är rädd att alla ser ner på mig och att jag inte är värd nått i deras ögon, framförallt män, därför analyserar jag mig själv utifrån vad jag tror är deras ögon men det är alltid mina egna tankar och ögon. I dagsläget så vill jag säga att även om det kommer dagar då jag hatar mitt liv, jobb och allt runt omkring så är jag så otroligt tacksam över allt. Att det fortfarande finns människor där ute som lyfter mig fast jag inte är värd det. Och dom värderar jag högst av allt. Otroligt tacksam över min fina chef som är så förstående och hjälpsam trots att han verkligen inte behöver. Över mina fina vänner som stöttar mig även fast jag ibland inte ens vill prata med någon.  Och störst av allt min fina A som gör allt för att jag ska må bra och se positivt på livet. utan honom skulle jag verkligen inte vara där jag är idag. Och tack vare er så fortsätter jag kämpa mig tillbaka och upp varje dag! Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan om hur många gånger du tar dig upp igen!Tack!