Leva på ett sjukhus i en månad

Svårt att veta var man slutar i en berättelse när man inte skriver om den varje dag... Då tänker ni, men du kan ju gå tillbaka och läsa vart du slutade, SMART :)"Efter någon vecka på neonatalavdelningen i Borås började att kännas väldigt bekvämt och allt började falla in i rutiner. En dag såg ut på detta viset det två första veckorna.  Vi vaknade klockan 06.00 då Joakim gick upp för att åka till jobbet tog en snabb dusch och åt frukost sen åkte han till Göteborg för att jobba. Luna bodde inte inne hos oss dom 2 första veckorna så hon låg ju inne på avdelningen och blev uppassad var enda sekund så efter jag fått i mig frukost så pumpade jag ur mjölken i mina bröst, gick till vad dom så fint kallar mjölkkylen och ställde in den utpumpade mjölken på "min plats" och så tog dom hand om resten. Duschade klädde mig och gick in till Luna då var väl klockan runt 08.00. Man små pratade alltid med den trevliga personalen om hur natten varit om det hänt något speciellt. Kommer så väl ihåg två gånger då dom sa till mig när jag kom in att Denna natten tappade hon puls och allt, men återhämtade de efter bara någon sekund, och att de är vanligt. Dom sa att när de är så här förtidigt födda så brukar dom ibland "GLÖMMA" att andas. Supervanligt! Mina ögon var ju stora som flaskbottnar när dom sa det...Man var tvungen att säga "Ursäkta, men vad sa du precis, sa du att hennes puls försvann?" Det hände bara 2 eller 3 gånger så det var ingen fara för lilla Luna. Men när man små pratat lite så satte jag min bekvämt i sängen som stod bredvid och plockade upp Luna och ta henne tätt emot mitt bröst (kängurumetoden) hud mot hud, det är de bästa för att läka, växa och bli stark. Klockan 09.00 var det dax för mat och då kom barnmorskan med sondsprutan och en liten del av den utpumpade mjölken, beroende på hur många ml hon skulle äta. Som jag sagt innan vi började på 8 ml tror jag och nu när vi kommit till Borås så har vi ökat till 20 ml per/måltid. Det ökades ju varje dag beroende på hur mycket hon klarade av. Matningen tog ca 15-20 minuter. Efter det så låg hon bara på mitt bröst och sov, vi somnade för de mesta ihop.  Efter klockan slagit 10.00 var det dax för läkarrond, läkare och barnmorskor gick runt till var och en presenterade sig och berättade tillståndet på ens lilla knyte och berättade vad de skulle göra under dagen, olika prover m.m.  Klockan 12.00 var det dax för mat igen (som sagt hon åt var 3.e timme) så då matade jag sedan gick jag själv och åt och pumpade igen. Medan jag åt och pumpade kollade jag hela serien igen Desperat Housewifes. Joakim tog med den som en liten överraskning så jag hade något att göra mellan loppen.  Klockan blev 15.00 och de var dax för mat igen. Ni fattar, var 3.e tim åt hon och där emellan pumpade, åt och bara återhämtade jag mig. Kanske läste, såg på serier, lyssnade på musik eller bara funderade på livet. Beror på vad jag hann med. Man kan tro att detta gick långsamt, men timmarna bara flög förbi. Vissa dagar gjorde jag inget, åt gjorde jag ju men ibland vara jag bara inne hos henne och myste, de är ju det enda man vill. Jag kan säga så här jag sov mindre på sjukhuset än vad jag gör nu :)  Allt gick som på räls. Jag var nästan inte ute under hela maj. Jag kunde inte gå någonstans och jag ville inte gå någonstans, inte utan min dotter eftersom hon var allvarligt sjuk, så det blev att vara inne med henne, ha henne i min famn och bara önska att hon skulle vara frisk, växa och bli stark" Resan fortsätter om min berättelse. Missa inte. Om ni har frågor, ställ dom vettja! Älskar frågor! Pusselipuss