Godmorgon världen - välkommen åter.

Äntligen är jag här, vart har jag varit? Denna morgon va första gången i mitt liv som jag kunde njuta av att göra frukost till mig själv. Har alltid undrat hur det skulle kännas att vilja göra saker för just mig och ta hand om mig. Meningarna ”Du måste ta hand om dig" har funnits där men inte kopplingen - många i min närhet som inte heller kunnat just detta. Det har på något sätt blivit mitt driv att förstå varför… varför tar vi inte hand om oss? Och varför vet vi inte hur vi ska göra om vi nu vill? Missförstå mig rätt, ta hand om andra har varit lätt - men aldrig mig själv. Det svaret jag just nu kommit fram till är (detta ändras konstant och är fluid) nervsystemet. Allt är nervsystemet. Inget annat behövs mer än att förstå just nervsystemet. När det är i balans funkar allt - man till och med börjar städa - SPONTANT! Alla saker ligger plötsligt kvar där man la dom - även skallen blir tom på tankar och man känner sig lugn, glad och tacksam och njuter av att va här.  Har förstått att jag levt ett liv i ”Fight, flight, fawn, freeze-mode” som satt mig i tillstånd att antingen spela död eller ett totalt kämpande för mitt liv, endast överlevnad på olika sätt har varit på schemat. Allt har varit avstängt/nedstängt - sexlust, livslust, glädje och mina sinnen. Allt det som skapar just mening och liv och som får en att vilja vara här på jorden. Känts som jag bott utanför min kropp och aldrig på riktigt kunnat vara med. Så när den blomstertiden nu kommer så känner jag att även jag blommar. Mina knopparna brister i kapp med trädens och allt som legat dött synliggörs. Jag känner doften av alla blommor, sommar-regnets asfaltsdoft, solens stålar som värmer och laddar min själ med liv. Himlen är så där oskyldigt blå som ögonen när barnen är små. Vad har jag gjort för att komma hit just nu? Och varför har jag inte känt detta innan? När stängde jag ner/av? Frågan är nog bättre ställd så här. Vad har jag inte gjort. Jag har trott att mer är det ända rätta, velat vara med dom som hade det jag trodde jag saknade. Sedan barnsben försökt höra till. Aldrig någonsin känt att jag haft någon där 100 % - så jag har gjort det jag trott va rätt för att försöka få människor att älska mig. Det va dock inte mig dom älskade utan den jag tvingats bli för att bli sedd. Så tydligt när man plötsligt ser sina invanda mönster. Jag saknar ingenting! Men min tro på brist separerar mig från mitt jag.  Senast förra helgen ville jag va med människor som inte älskar mig - bara för att jag ville visa min dotter att allt är bra. Fast allt är inte bra. Vad lär jag min dotter genom att umgås med människor som behandlar mig illa och som tydligt visar att dom inte vill att jag ska va där. Jo.. jag lär henne exakt det - att oavsett hur människor behandlar dig så fortsätter jag finnas där. Det är inte villkorslös kärlek. Det är idioti. Fy f-n. Gjorde ont när den insikten trillade ner. Dessa personer har till och med försökt ta min dotter ifrån mig, dragit min inför rättegång, soc-anmält mig gång på gång utan någon substans i sin anmälan, baktalat mig, spridit lögner sagt att jag är psykiskt sjuk, blivit stämd på grunder att jag är psykopat, narcissist och schizofren. Ändå har jag stått kvar och velat höra till för just så stark är vår överlevnadsinstinkt. För förr utan flocken dog vi.  Som tur är har jag börjat bygga upp en ny flock med lite enligt mig mänskligare värderingar och synsätt. Som ser det jag ser när det kommer till förändringar vi behöver göra för att inte skapa en ännu omänskliga värld. Plötsligt dyker det upp en annan typ av personer i mitt liv. Ett totalt skifte och alla jag möter spontant på stan och pratar med har liknande tankar som jag. Så när jag bara mötte människor som inte älskade mig borde det ju också betyda att jag inte heller älskade mig och den jag va. Kanske det. Tillbaka till nervsystemet och hur allt behövde va för att jag skulle funka förr. Det som behövdes va påslag. Live-sändningar, stress och adrenalin. Under adrenalinrushen kopplade hjärnan. Dock varken efter eller före - suttit under så extrem stress att hela jag har hoppat och skakat av stress och ändå fortsatt. För galan skulle sändas oavsett vad. Och jag va alltid starten. Jobbat med yrken jag inte är menad att genomföra, yrken som inte är i linje med dom kvaliteter just jag fått som människa. Utsatt mitt nervsystem för mer och mer stress tills det till sist satte mig i viloläge - för därifrån kunde livskraften själv navigera mig rätt utan att jag behövde göra nått - som på autopilot.  Jag tror vi alla har lite PTSD i grunden, antingen alldeles för beskyddade föräldrar, föräldrar som är rädda för allt, krig, utsatta för övergrepp av olika slag, stressade föräldrar, frånvarande föräldrar, skilda föräldrar, alkoholiserade föräldrar o.s.v. och utifrån den verkligheten vi mött som barn försöker vi alla navigera. Det är vår sanning vi lärt oss - men dock endast vår. Den är tyvärr inte sann för någon annan. Så vi alla lever i vårt egna universum och tror att andra förstår det vi upplever. Så är det absolut inte. Ingen kan enligt mig förstå någon annan 100 procent- inte ens 5 %. Vi kan tro men aldrig veta. Detta betyder att allt du ser är du.  För att jag skulle hitta min balans  som jag är i just nu (då börjar mina fingrar vilja skriva texter) behövde jag göra den extrema resan åt andra hållet. Vändpunkten kom under en svett-hydda där mitt nervsystem blev så över-aktiverat att mitt huvud höll på att sprängas. Jag spydde i timmar. Efter det fattade jag äntligen att jag behövde gå åt andra hållet. In i lugnet. Från den dagen har jag inte gjort många knop och jag inväntar min väg här i livet. Jag börjar ana den och på nått sätt är det som att jag bara är på väg tillbaka till ruta ett fast - med ett helt nytt perspektiv.  Jag känner livet fullkomligt forsa fram i mina vener och artärer, känner en nyfikenhet på morgonen när jag vaknar - vad har denna dag för äventyr att erbjuda? Finns det något härligare än nyfikenhet? Det är fan grunden till allt. Stäng inte av barnen med för mycket regler och måsten. Låt barn va barn och lev er in i deras magiska värld - för när man hittar tillbaka dit igen efter ett halvt liv så önskar man att man alltid varit där. För det är där i magin som det finns. Livet är magiskt.  Så vill du hitta lyckan i städning, njuta av att va med dina barn, återta finns sinnen, älska hämningslöst och närvarande, jobba utan behöva känna press att behöva vara så jävla duktig - så hitta ditt unika sätt att förstå ditt nervsystemet. Det jag testat är Breathwork, kvinnogrupper, cuddleparty, shibari, tantra, BDSM, svett-hyddor, kambo o.s.v. Många av dessa stressade dock systemet mer än balanserade, skratt. Var sak har sin tid. Men har man inte testat så vet man inte. Det som funkar just nu absolut bäst är ”the workoutwitchs kurs” för att släppa trauman och lösgöra fastlåsta höfter. Halleluja. Min tid är nu.  .