Hur är det att inte veta vem man är?

Jag har ju aldrig gillat musik. Ofta fått frågan vad jag har för musiksmak. Mitt svar har alltid varit att jag inte har någon.  Tror nu jag börjar fattar varför. Jag har helt enkelt inte varit kapabel att koppla ihop texten med musiken. Jag ”hörde” helt enkelt inte vad dom sjöng. Jag sjöng omedvetet orden men utan att ha förmågan att va kopplad till känslan va dom egentligen menade. Det va som att ljud och bild inte va synkade och då försvann känslan och blev musiken blev meningslös.  Som tanten som glatt sitter och nynnar med till... ”Flickan i Havanna,Hon har inga pengar kvar,Sitter i ett fönster,Vinkar åt en karl,Kom du glade sjömatros,Du ska få min ros” ...för att hon kan känna ”gunget” i låten men inte innebörden i texten. Som är förfärlig.  Kan det va skillnaden mellan medveten och omedveten?  Att man inte kan koppla ihop den ”inre världen” med ”den yttre”?  Jag jobbar just nu med att försöka få ihop dessa världar. Min ”inre värld” är mina känslor kopplade till min ”yttre värld” som är det jag ser.  ALLT jag ser. Vad är det jag ser och varför? Om vi leker med tanken att allt jag ser faktiskt är en reflektion av mitt inre. Hur förändrar JAG då I MIG SJÄLV det jag inte gillar?  Det jag känner är att dom två världarna hör ihop. När dom inte ihopkopplade med varandra blir det kaos. När jag inte är närvarande i den ”yttre världen” så får jag tex böter, påminnelser, slösar pengar o.s.v. Och när jag inte är närvarande i den ”inre världen” jag då känner jag inte själva livet. Och blir där med deprimerad.  Därför försöker jag va så närvarande som möjligt för att inte missa något.  På tal om närvaro och tid. Nu när jag har barn varannan vecka kan jag ha en helt annan närvaro med mitt barn, det känns som att vi får mer tid ihop - fast det borde kännas tvärtom. Inte så konstigt egentligen, jag vill ju ge henne all tid jag har då och är verkligen där med hela mig. Då får jag per automatik mer tid.  Vad är då tid? Tiden kan ju ”flyga iväg” samtidigt som att 5 minuter kan kännas som en evighet. Är det vårt förhållningssätt till tid som förändrar hur vi uppfattar den? Vår närvaro i tiden? Är vår tid bara nu? Fastnar vi ibland i då-tid? I fram-tid? Varför väljer vi så ofta att stanna i då? I det förflutna - vad är det i det gamla som är så viktigt? Ska vi försöka släppa det? Det va också ett nu. Fast då.  Om vi stressar - påverkar vi då tiden att gå snabbare? Fast Forward liksom. Och om vi då lugnar ner tempot får vi då mer tid? Slow-motion. Långsam rörelse. Om vi då stannar i nuet vad händer då? Stannar tiden? Jag tycker min kunna påverka tid genom att ändra mitt förhållningssätt till den. Hur jag värderar den. Och är min tid viktig?  Och gör det egentligen något i det stora hela om jag kommer 5 min sent? Om dom 5 minuterna gör att man får en harmonisk morgon i stället för en morgon av stress och dåligt humör, spelar det på riktigt då någon roll?  Och är att komma i tid den ”duktiga flickan” i mig som söker bekräftelse i att vara andra till lags? Varför? Vem är dom? Eller är det för att visa respekt för andras tid? När jag går till jobbet på morgonen så ser jag ibland dessa stressade föräldrar som drar barnen gråtande efter sig för att dom ska ”hinna” till sina jobb. Är det värt det? För vem är det värt det?  Det gör så ont i mig. Hur känns det som barn att bli lämnad av en stressad förälder? Och hur känns det som förälder att lämna det gråtande barnet? Eller känns det inget längre? Ingen av dom vill det där egentligen. Det vet jag. Så hur blir vi medvetna? I värsta fall tror jag att man stängt systemet helt. För att orka. Men då mister också livet sin magi. Å när närvaron försvinner - försvinner tiden.  Det handlar inte om att lägga skuld på någon, utan hur kan vi alla hjälpas åt för att slippa stressen? Känns som att den är boven till så mycket sjukdomar och psykisk ohälsa.  Mamma ställde alltid om klockan i bilen på amazonen så att den ”lurade” henne att komma i tid. Då kan man ju lura tiden... Jag tyckte det va väldigt kul. Eller lurade hon bara sig själv? Spelar ingen roll egentligen men det funkade. Oftast iallafall.  Jag har dom senaste dagarna efter förra inlägget haft nån typ av lucköppning.  Det är som att jag öppnat en dörr i hjärnan och fått tillgång till mer av mitt minne som varit delvis nedsläckt. Fina minnen! Minnen av kärlek, magi, familj, ekorrar, skog och natur, vänner, kärleksfulla ögon, mig själv som 8-månader på tv:n, godis, osjälviska människor som stått där längs min väg helt ovetande om att just dom har genom sina handlingar förändrat mitt liv till det bättre på så många sätt. Gissar att det är lite så här en nära döden upplevelse skulle kunna kännas. Som en trailer av mitt liv som varit fram tills nu. Det att som att min hjärna håller på att färglägga och sätta musik till mitt förflutna. Förändra mina tankar om då. Så vackert.  Och jag älskar att jag är redigerare till mitt yrke så jag vet hur jag sätter dig specialeffekterna till det jag nu återskapar från min raderade hårddisk.