May the lifeforce be with you

Tänk er att ni vaknar upp en morgon och er hjärna totalt har havererat. Hårddisken har krashat. Media offline, badbollen på din mac liksom bara står och snurrar men data-fan startar inte upp. Bluescreen.  Hur gör man då? Hur berättar man på jobbet att ens hjärna inte funkar längre och att varje gång du utsätts för minsta stress så kopplar den ner och du hamnar i ett läge av att ”dumstirra” - det blir som helt tomt. Skönt ställe - men vad använder man det utrymmet till? Vem är jag nu? Vad kan jag? Kan jag något alls? Kan man skapa från en plats av ingenting? Eller kan det va så att min hjärna är så smart att den liksom vill konvertera om hårddisken och ge mig en nystart från ruta ett. Att den vill rensa ut gammalt skit som inte längre behövs och är bra för mig. När jag inte lyssnade på signalerna stängde den ner. Ge mig space och utrymme så att jag kan skapa mig det liv JAG vill leva. Inte det liv jag blivit lärd at leva. Det jag märkt är att min numera relativt tomma hjärna inte direkt längre har några känslomässiga kopplingar till barndom eller allt som hänt fram tills just nu. Jag kommer ihåg vad som hänt men inga känslor fastklistrade på det minnet. Det är som att när jag vågar möta mina rädslor så släpper klistret. Känns som jag är fri på nått sätt. Finns ingen ångest kvar över just det. Det är just bara ett minne utan känsla.  Kan det vara så att jag från ingenting kan skapa allting? Att det är i tomheten mina riktiga förmågor finns, den väg som passar just mig? Ja vi får väl se.  Eller är det så att tomrummet vill visa för mig att min kreativitet inte kommer utav prestation, rädsla och stress - utan från ett annat ställe - inom mig - som är mer mitt hjärta och ett ställe som bara är just jag. Att det kanske inte är ett dugg jobbigt att skapa om jag lägger bort prestationen och gör det med lekfull glädje för att jag hittat något som är värdefullt och ger min själ näring.  Skulle vi kanske börja skapa fler arbetsplatser som är just så. Lekfulla. Och kanske slippa utbrändhet. Vissa människors hjärnor kanske inte är gjorda för prestation. Är föresten någons det? Jag tror vi är lurade att stress är något bra. Man blir korkad av stress. Tänk om det är det som gör att till och med barn nu förtiden blir utbrända? Skolorna är ju uppbyggda utifrån prestation och betyg. Tänk om vi kunde skapa ett skolsystem där vi lär mer genom lek. Där barn kan va just barn. Där diagnoser ses som en styrka och att det är det unika som får styra vilken riktning barnet ska gå. Istället för att malla in allas olika personligheter - så skapar vi personliga vägar för alla. Vi är ju alla olika och det är en kraft om något, en styrka och precis det vi behöver. En värld full med olika smaker och sprakande personligheter.  Och varför tvingar vi fortfarande barn att sitta still när deras ben exploderar av just den där livskraften/energin som vi själva har förlorat på vägen. Det är ju den vi alla söker. Lyckan, glädjen och energin.  Snälla stoppa inte upp deras flöde redan innan dom börjat leva. När den flödar så flödar också livet och allt blir så mycket lättare. Låt dom slippa behöva hitta den nyckeln när dom är i mitten av sina liv eller i värsta fall aldrig. Låt dom ha kvar den kraften som dom är födda med. Ge dom så lite rädslor som möjligt. Det är den största gåvan tror jag som man kan ge sitt barn. Till alla barn. May the lifeforce be with you <3