från järntorget till masthugget

På bussen hem igår kväll hamnade jag mitt emot en man med två trumpinnar och en träningsväska. Han spelade intensivt på sina ben, verkade inte märka när jag pausade musiken och tog ut mina hörlurar. Han var jazztrummis, NäNä svarade han när jag frågade om det var någon speciell melodi han trummade till. "Det är mer suggestivt," sa han blygt under luggen.Jag har surat i några dagar för att det känns som att det aldrig HÄNDER NÅGOT med alla mina stora planer. Ingen dokumentär, inga jobberbjudanden eller festivaler. Går på vänners utställningar och läsningar och visningar stolt som en tupp men också någonstans i bakhuvudet: varför är det inte jag som gör det här? Men vet ju samtidigt. Det krävs att man inte ger upp. Att man gnetar och bråkar och fortsätter när det går dåligt. De lägger tiden. Tackar nej till saker för att jobba på sina grejer. Det handlar om prioriteringar och tålamod. När jag frågade om trummisens kontaktuppgifter tog han varsamt fram en bunt visitkort och sträckte mig ett som var så svärtat att man nätt och jämt kunde läsa mailadressen på baksidan. Högst upp stod det spillejobber og konserter. Mailadressen är inte aktiv längre ändå, förklarade han, men numret ska stämma. Idag ska jag ringa och fråga om han vill dricka kaffe någon dag. Förhoppningsvis vill han dela med sig av något han funderat på. Kanske kan man ta avstamp i hans musik och låta den styra? Men han var visuellt intressant också. Fokusera på ljudligt först och eventuellt komplettera visuellt senare, något i stil med den här: https://www.svtplay.se/video/j... kanske? hmmmmmm....