la banchina

Att simma vid vattnet på la Banchina var en upplevelse av skräckblandad förtjusning. Vattnet var svalkande utan att vara kallt. Smutsigt utan att kännas snuskigt. Alla människor som satt på bryggan med nocellara-oliver och cigg och alldeles för dyr öl på burk var fiender och åskådare. På la Banchina var man smal och hade tatueringar. Det var samma människor som var på jobbet. Samma dyra korthållare med samma små påsar i. På la Banchina tog man bara kokain, aldrig tjack.  Bastun var alltid igång, oavsett väder och tid. Det var en kompis syster som berättade det när jag var nyinflyttad, innan jag hade varit där själv. En gång cyklade jag förbi och kollade efter. Mitt i den svarta natten möttes jag av nakna kroppar som blänkte som av sig själva.  Det var fängslande, jag kunde inte slita blicken trots att jag konsumerat synen innan, den fanns trots allt överallt här. Det var något med skratten och cigarettröken och det övernaturliga skenet som skar rakt igenom mig. Jag blev tillintetgjord. Jag bar på en fantasi om just dessa kroppar. De långa knotiga blonda vackra. Fantasin hade ingenting med sex att göra, den var mycket snuskigare än så. Jag ville äga dem. Vara dem. Vara nära dem.  Visste att alla tjejer i staden delade på samma våta dröm. Sitta bredvid F***a W***r på Apollo Bar med fula gympaskor och någon knäppt avlad hund i knät. Vi var inte bättre än gubbarna i Thailand. Längtan efter självförverkligande och bekräftelse leder kanske oss alla till exil till slut.