Olycklig men ändå lycklig?

Har ni någon gång känt er lycklig och olycklig samtidigt?  Det har jag, VARJE j*vla dag...  Jag har enda sedan jag var runt tio/elva år, känt att min kropp och personlighet inte hör ihop. Som att kroppens utseende och min själ är två helt olika personer. Den ena personen ser sig själv i spegeln varje dag och hatar sig själv mer för sekund som går. Medan den andra personen är en glad och lättroad person som bara vill göra andra väl. Men jag som tio/elva-åring förstod nog inte riktigt hur jag skulle bemöta dessa två personer, som egentligen är en och samma person; nämligen jag.   Om jag nu ska vara aningen egoistisk så har jag nästan alltid tyckt att min personlighet har varit det bästa med mig. Jag är en allmänt glad och lättroad person som väljer att alltid tänka positivt om det mesta, samtidigt som jag alltid vill hjälpa andra och finnas för alla runt omkring mig. Med årens gång har jag dock skapat en ganska hög integritet, vilket gör att jag inte visar mitt sanna jag för speciellt många, vilket förmodligen gör att folk kan få ett ganska blygt intryck av mig till en början. Anledningen till detta är den andra personen; min utsida.  Jag har alltid hatat på min kropp, eftersom jag alltid har fått höra hur jag "tillhör" gruppen med större byggda kvinnor. Synen jag alltid haft på mig själv har därför alltid varit att jag är tjock. När jag var runt fjorton/femton år som jag bestämde mig att jag inte orkade bråka varje dag med mina två personer, d.v.s. min utsida och insida. Det var dags att göra något åt saken och eftersom jag alltid uppskattat min personlighet, var det min kropp som behövde ändras.  Jag provade olika dieter och förbjöd mig själv för viss typ av mat. När detta fortfarande inte fungerande, eller bara fungerade en kort stund, blev sluta äta olika måltider min nästa plan. Jag struntade i frukost, åt minimalt till lunch, inget mellanmål och endast det som krävdes under middagen. Det funkade ett tag och jag blev nöjd, men sen gick den planen i kras också.  Det gick några år till och jag kände fortfarande hur mina två personer bråkade med varandra varje dag, året om. Det slet på mig, framförallt mentalt.  I början av 2019 tänkte jag ge detta ett till försök. Jag började räkna kalorier och gör medvetna val i min kost så jag inte behövde känna mig begränsad om jag skulle gå på fester eller allmänt hänga med vänner och äta god mat. Ett halvår senare sitter jag här idag, 16 kg lättare och betydligt mer glad. Mina personer inom mig är en enda person, och det är jag, till 100%. Jag hade rätt i att mina två personer slutade bråka när jag blev 16 kg lättare och gick ned två storlekar i kläder. Jag är glad och känner att min utsida äntligen speglar min insida, vilket jag är stolt över eftersom detta har varit mitt mål redan sedan jag var tio/elva år. Men trots lyckan och stoltheten över detta, har det skapat en annan känsla, nämligen rädsla.  En rädsla för att gå upp 16 kg eller mer. En rädsla för att mina två personer ska komma tillbaka. Och en rädsla för att hata mig själv igen. Som att varje gång jag väljer det onyttiga alternativet kommer jag komma tillbaka till en tudelade Julia jag var för sex månader sedan. Jag kan gå och se på min kropp i spegeln kanske tio till femton gånger per dag bara för att se att min kropp inte har förändras mellan timmarna jag ätit. Jag kan få ångest så fort jag äter lite för mycket onyttigt och försöka kompensera en onyttig måltid med att hoppa över en annan.  Jag vet att det här sättet att tänka inte är hållbart i längden, därför jobbar jag med detta konstant. Jag utsätter mig för den onyttiga maten och försöker att ta kontrollen över min ångest, men det kräver träning och kommer därför ta tid.  Det som var det bästa beslutet i mitt liv och den förändringen som jag är mest glad och stolt över, har även det sina nackdelar. Men just nu väger de positiva delarna mer än det negativa. Jag är mer lycklig än ångestfylld och så länge det stannar så kommer jag lösa de negativa delarna med tidens gång, det vet jag.  Jag är stolt att visa upp min kropp idag och det borde du också vara oavsett storlek, för vi alla är och kommer alltid vara lika fina precis så som vi är. Det får varken du som läser detta, eller jag för den delen, aldrig glömma!