Det som inte ska få hända

Godmorgon. Igår var jag med om något av det jobbigaste jag varit med om men efter att ha fått enormt mycket stöttning och inte minst kärlek från vänner, familj och kollegor samt en god natts sömn känner jag mig idag mer mänsklig. Jag gråter sällan mycket men dom senaste veckorna har det varit en stor del av mina dagar (ett av alla tecken på att jag inte är mig själv) och efter händelsen igår fanns det inget stopp - jag grät och jag grät och jag grät. Det jag var med om igår eftermiddagen ska inte ens vara ett alternativ, behöver man hjälp ska man få det och man ska få det med värdighet och respekt, något som är självklart speciellt för mig som själv jobbar inom sjukvården och ger vård varje dag på jobbet. Det är som många av mina närmaste sa till mig igår (när jag bröt ihop totalt) bedrövligt att jag som inte ber om hjälp om jag verkligen inte måste ska behöva få det slaget i ansiktet. Det finns inga ord för min tacksamhet gentemot dom människor jag har vid min sida och det jag igår fick bevisat för mig av dom jag har på jobbet då det framförallt är dom som märker det som pågår. Idag var jag tvungen att gå upp tidigt för att sätta mig i telefonkö till Regionhälsan som jag och min chef igår kom överens om att jag skulle kontakta, samtalet gav ingenting mer än att jag fick en ny telefontid i eftermiddag som jag hoppas ska ge mer. Bara grejen att behöva lägga energi (som inte finns) på att testa olika vägar hela tiden för att få hjälp gör mig så less och ännu mer slut. Nu ska jag koka kaffe och äta frukost. Sedan blir det mot landet så fort mamma och pappa är i stan, finns inget ställe jag behöver till mer än det just nu. Ha en fin dag!