Kommer jag någonsin bli lycklig?

  Kommer ihåg när denna bild togs, känslan i kroppen kommer jag ihåg så väl, så lycklig jag var där. Energin, glädjen jag hade, vad jag saknar det. Det skrämmer slaget på mig, att åren går och detta mörker finns alltid kvar, som ett vakande moln över mig. Sätter mig ner i soffan, ser på Melodifestivalen, kommer ner i varv så ifrån ingenstans grips jag av sådan fruktansvärd ångest, börjar känna hur hjärtat slå fortare, luften bli svårare att andas i. Går ifrån läget harmoni till panik inombords, den lille jävlen som vill påminna mig om hur totalt värdelös jag är, tror du på riktigt att du kommer få må bra? Försöker peppa mig själv med allt jag lärt mig denna vecka hur jag ska lyckas brotta ner denna ångest. Avskyr höra orden att jag måste acceptera att detta tar tid för jag vill ha resultat nu. Jag kan inte minnas när kände detta trycket vid bröstet, en dag utan ångest. Det måste vara minst fem års sedan, där inte en vardag var fylld med ångest. Nu när jag kämpar så hårt med att komma tillbaka, när det är så mycket intryck som matas in för mig så blir det för mycket för min hjärna ibland. Anna har förvarnat mig att ångesten kan öka när man går imot det, något jag har märkt för denna vecka har varit fruktansvärd, brottas mot många panikångestattacker. Samtidigt lärde jag mig på kurserna nu i veckan, är du inte van vid lycka, känna det, då blir det en krock när du jobbar mot att komma dit. Att vara fylld med ångest tar på krafterna, du blir utmattad för hjärnan jobbar på för fullt, hårt hela tiden, det blir som en explosion av känslor där inne, något som hände för mig nu när jag slappnade av. Jag har gått på högvarv för länge, slarvat för mycket med återhämtning denna vecka. Är så sanslöst trött efter denna vecka, trodde aldrig jag skulle bli så totalt utmattad efter fyra timmars jobb och rehab. Anna bromsar mig hela tiden, för kroppen säger nej hela tiden när viljan säger, kör så det ryker. Detta låter knäppt men jag tränar på sätta gränser, att jag måste gå hem även om jag vill stanna längre. Jag ska vara dem timmar som är bestämt, får inte köra på mer. Märker det när jag kommer hem, hur mycket detta tar, måste sova direkt när jag kommer hem för jag är så utmattad. Det är därför jag arbetstränar, för jag ska träna på finna denna balansen igen, så jag inte blir den urladdade bilen.   Det finns en sak som jag längtar något otroligt mycket efter, närhet, känna denna lust, få känna mig kvinnlig. Detta är en sak jag inte kan skriva om här för jag känner det är för privat. I början såg jag inte detta som en stor grej men när jag märkte att det blev värre och värre, fick mer och mer biverkningar så sökte jag hjälp för det direkt. Hjälpen jag fick ifrån vården angående detta är ett rent skämt, dem tycker jag ska vara tacksam att medicin tar, att jag kunde leva med detta, ett svar jag hade svårt att ta för jag anser att detta är en dem viktigaste delarna i ett förhållande. Jag får betala ett högt pris för att jag äter Litium, får kraftiga biverkningar, den tar här och där, har skrivit lite redan ytligt vad den tar på. Men att den dödar detta, att jag ska acceptera detta, är inte okej. Sist blev jag så less när min läkare skrattar bort detta. För henne är detta kanske inte så viktigt men för mig är detta viktigt, har hela livet framför mig, är 27 år och detta är en bit som jag vill ska funka, få känna mig som innan. Nu skriver jag lite i gåtor, vilseleda er lite men att vården sviker än i denna fråga, lika har jag inte mött en bra barnmorska som tar detta på allvar. Häromdagen blev jag så förbannad, ringde ner dem så nu ska jag få komma till en specialist. Så tråkigt att man måste bli tok förbannad innan man ska få hjälp. Har ätit så mycket nu, provat olika alternativ men inget funkar, försökt finna sätt för finna denna lusten igen. Just att känna mig kvinnlig, känna igen mig själv på alla plan längtar jag så oerhört efter, lika hårt som få känna denna närhet. J, denna man, att han står ut med mig. Så som vi fått kämpa på många plan, men vad vore livet utan alla kriser.     Känner att jag behöver en ledighet ifrån datorn, så checkar ut nu. Kommer med ett litet inlägg imorgon sen tar jag ledigt till Onsdag. Jag behöver verkligen lyssna på kroppen nu, stressa ner. Det är inte lätt nu när allt är nytt, när man försöker finna nya rutiner, är ny på "jobbet" sen brottas jag med allt inombords, det tar på krafterna. Imorgon ska jag hem igen, till Pappa, landet, djuren och hästarna. Behöver verkligen det innan jag går in i bubblan med det sista av skrivandet på boken, få ladda batterierna. Ta hand om dig och va rädd om dig! Kram på dig!