Drömmen som krossades

Att flytta till USA har jag velat sen liten, att åka som au pair har jag velat i sen början på tvåan på gymnasiet.  Jag har lagt ner 100tals timmar på att förbereda mig innan jag började söka. Jag har läst allt som finns att läsa flera gånger om, så man skulle kunna ställa vilken fråga som helst och jag skulle kunna svara på den. Allt från regler, information om föreningen, priser osv. Jag har följt flera bloggar och deras upplevelse, så jag har även var förberedd på det värsta. När jag väl sökte har jag lagt ner ännu fler timmar på att göra en så bra ansökan som möjligt, och sen fått all hjälp  med ansökan.   När jag var klart hände det inte så mycket på ett tag. Efter ett tag förberedde jag mig på att inte åka, jag skulle inte komma iväg och jag kan inte gå och vänta på att något ska hända så jag började ge upp även fast allt jag ville var att åka. Men sen efter någon månad blev jag kontaktad av en familj, dom verkade trevliga, aktiva och det jag sökte, så jag bestämde mig för att prata med dem. Efter att ha tänk till några gånger och prata med alla runt om så bestämde jag mig för att matcha med familjen, och jag var så himla glad, dom verkade så snälla, roliga och kärleksfull familj. Under cirka en månads tid skulle jag förbereda allt och säga hejdå till alla. Jag var så himla glad, min dröm skulle gå i uppfyllelse. Samtidigt har jag aldrig vart ledsnare. Sista veckan hemma var den värsta i mitt liv.   Efter att ha gråtit en vecka så var det dags att åka mot Arlanda. Säger hejdå till lillebror som fick lov att stanna hemma (glad för det, för det hejdå hade jag inte klarat på Arlanda) sitter helt förstörd i bilen. Kommer fram till Arlanda och möter upp de två andra tjejer som också ska åka iväg. När vi sagt hejdå till våra familjer och checkat in var allt bra. Man var på väg till USA, New York och äventyret man sett fram emot så länge och vi var inte själva.   Efter några dagar i New York så skulle vi till familjen. Allt blev fel från början och inget stämde in. Efter några dagar fick jag gå in i rematch. Men efter det kände jag att jag kommer inte kunna ha ansvar över barnen så som jag mår runt dem så jag berättade för vmamman hur jag mådde och hon var så hjälpsam och så förstående och hon ringde huvudkontoret som sen skickade över counselor. Samma kväll berättade dem att jag fått en flygbiljett hem dagen efter. Jag skulle kunna valt att stanna i familjen i två veckor och se om jag hittat en ny. Men som jag mådde skulle det inte gå över bara över en natt och två veckor skulle jag inte klara av. Det var nog jobbigt sista natten.   Allt jag sett fram emot det här året. Alla högtider, alla nya vänner man skulle få runt om i världen, ny kultur, leva som en Amerikan får jag inte uppleva som planerat.   Jag vill inte skriva vad som hände när jag var på plats i värdfamiljen i respekt mot dem.   Är så himla tacksam över den hjälp jag fick av au pair in America. Dom bokade min biljett hem till Sverige. The counselor kom och  hämtade mig hos familjen och skjutsade mig till flygplatsen i Boston, följde mig och hjälpte mig att checka in bagaget och visade vart jag skulle gå. Egentligen ska man fixa biljett och ta sig till flygplatsen själv. Sår är otroligt tacksam för all hjälp.   Att åka som au pair har jag velat så länge och det varade i två veckor. Ett stort misslyckande. All tid och alla pengar jag lagt ner är bortkastade. Det värsta är att min dröm jag haft är borta. Jag kommer inte få åka till baka som au pair. Även fast jag just nu inte skulle vilja det efter allt som hänt.   Jag visste vad jag ville göra, ur min framtid såg ut. Nu har jag ingen aning.