TVÅ MÅNADER UTAN HONOM

Då var det över. Två månader utan jonatan. Äntligen är han tillbaka och äntligen slipper jag längta varje dag efter honom. För två år sen hade jag knappt brytt mig alls om han hade åkt iväg en månad eller två men det är sjukt hur beroende man kan bli av någon. Från ingenstans. Men även så magiskt. Att man inte känner sig riktigt hel utan någon.Två månader kändes många gånger som två år men vissa dagar som två dagar. Efter bara någon vecka saknade jag honom helt otroligt mycket och förstod inte hur jag skulle klara sju veckor till. Men veckorna sprang faktiskt förbi mot slutet och innan man visste ordet av det så var han hemma igen. Som tur var. Costa Rica i åtta veckor och sen New York. Utan mig. Jaha. Men nu har jag fått träffa honom ett par dagar och imorgon åker han till Sydafrika en vecka. Även det utan mig, till slut. Hade det inte varit för kvalspelet så hade jag följt med, verkligen, men nu känns det så rätt att stanna hemma för att avsluta innebandysäsongen.Att ha någon att sakna är på något sätt så fint. Och att vara saknad av någon är nog ännu finare.