elden som falnar

Jag traskade hemåt klockan 05.50 igår (idag blir det egentligen) med ett tungt huvud och alkohol i kroppen som rusat ur trots tiden på dygnet kände jag mig konstigt nog pigg? 25h vakentid körde jag på och de som känner mig VET att jag inte är någon som hypar över att dygna. Värre än chokladglass. Jag gillar sömn, okej. Jag var sliten och sminket hade hunnit bli fläckigt men en selfie kände jag mig tvingad till när vi hade gått till donken och jag bar min pokemontröja. Solen höll precis på att gå upp och parken var finare än någonsin och jag var inte ens rädd för att gå hem själv. Jag bara njöt av solen i mitt fejs och tryckte bort de tusen tankarna som slår i mitt huvud just nu. Jag försökte leva om min tonår genom att dricka smajlcider och promenera i vans på gatorna när morgonljuset slår till. Det gick ganska bra faktiskt.  Jag pratade om dig till min vän och vi grät. Mest för att vi ingenting kan göra. Mest för att du inte är här när solen går upp.