vi två, 17 och 18 år.

      (förprogramerat)     Numera är det bästa som finns att missa det tåg som vi ska ta för att sen åka åt olika håll eller att sitta tysta bredvid varandra, äta vitt rostbröd och dricka apelsinjuice klockan halv åtta och skolan börjar snart.    Han är tusen ton längtan och ofullständighet som bara sitter och trycker bakom revben och lungor om han inte är precis bredvid och alldeles nära.     När jag somnar i soffan med huvudet i hans knä vaknar jag av hans händer mot ryggen benen nacken håret halsen och jag låtsats sova när han frågar om jag sover bara för att höra honom viska i mitt öra.     När vi skriker och är orättvisa mot varandra som mest och jag gråter i sängen, trappor, tunnelbanevagnar tänker jag ändå att han är min och att tillsammans är vi världens bästa tvåsamhet.    För att han och allt som är han kan hålla mig vaken typ tre nätter i rad när han inte är här. När han inte lägger sina kläder i en hög på golvet, tar upp hela min nittiosäng och är på dåligt humör precis när han vaknar.   Sen är det hur han rör sig, för sig, går, pratar, skrattar bla bla bla jag älskar honom.