Lördag 11 maj. En påminnelse...

Hej igen! Dagens inlägg är inte det roligaste jag skrivit. Det är nämligen en påminnelse om att livet inte är oändligt. Min gamle klubbkompis tillika världsmästaren i orientering 1974, Bernt Frilén, är död! Jag fick reda på det i morse då jag läste Borås Tidning och kollade dödsannonserna. Det märkliga i sammanhanget är att då jag tittade på dessa, såg jag först att en gammal orienterare vid namn, Urban Jacobsson, gått bort. När jag sedan sneglade åt höger, stelnade blicken; en dödsannons upplyste mig om att Bernt också gått bort. Budskapet kom väl kanske inte som en chock, eftersom jag på omvägar hört att han inte var helt kurant, men det var ändå något som nöp tag i mig och mina tankar stannade upp för ett ögonblick.  För att nämna något om Bernt, kan jag ta fram några saker. Han var den sortens människa, som aldrig var större än sitt eget jag; aldrig stöddig, högfärdig, märkvärdig eller något i den stilen. Tänk den gången då han en lördagseftermiddag en sommardag kom hem till mig och brorsan. Anledningen var att han ville ha med oss ut och träna. Kan ni gissa om farsan kände sig stolt? En världsmästare kom hem och ville träna med hans söner! Annars var det så på den tiden att man upplevde Bernt som något riktigt stort. Det fanns t.o.m. killar i vår ålder och representerandes andra klubbar som var smått avundsjuka på oss. Vi hade ju en riktig megastjärna i vår klubb. Att få springa i samma lag som Bernt var också en fantastisk upplevelse. En gång då vi sprang Grensekuriren - en budkavle mellan Ed och Halden - växlade jag inte långt från täten efter fyra sträckor. Då hörde jag en norsk röst från publiken: "Där kommer Friléns lag!", vilket visar vilken storhet han var även i Norge. En annan gång då jag sprang i samma lag som Bernt, var Sydsvenska 7-mannakavlen 1974. Den tävlingen är värt sitt eget kapitel och det kan ni läsa om i Arkiv. Gå in där och läs inlägget, som publicerades 5 maj 2012. Vila i frid Bernt! Vi hörs!