Måndag 22 juni. Ännu ett smakprov

Hej igen!Allt medan regnet öst ner under natten och på så sätt gör stor nytta för växtligheten, publicerar jag ett nytt inlägg och där presenterar jag ännu ett smakprov från den nya tilltänkta bok, som jag håller på att skriva.Till dags dato har jag, för övrigt, skrivit 123 A 4-sidor. Det bör kanske tilläggas att texten är preliminär. Den kan m.a.o. ändras något.Här kommer smakprovet:”Jo! Det ska du veta att det där med att bryta, är ingenting för mig. Egentligen var det väl bara benbrott eller eget dödsfall, som kunde få mig att inte fullfölja en tävling, men nu kommer jag till den där gången då jag var oerhört nära att bryta…” Sedan berättade Kurt om en tävling i slutet på 50-talet. Det var alltså på den gamla backstreckskartans tid. Han startade och till en början gick det galant, men så kom han fram till en sjö, där planen var att följa sjökanten, för att efter ett tag vika in åt höger mot kontrollen. Så gjorde Kurt också. Sjökanten eller stranden – kalla det vad ni vill – var emellertid av den beskaffenheten att växtligheten frodats så mycket, att framkomligheten bedömdes som ytterst tidsödande. Därför tog han beslutet att istället gå ut i sjön och vada en bit från stranden. Det var nämligen rätt så grunt och simma var ju förbjudet enligt gällande tävlingsregler. För att skydda kartan, stoppade han den innanför skjortan. Sagt och gjort; Kurt vadade framåt, men så helt plötsligt blev det bråddjupt! Han sjönk ned ända upp till halsen och efter ytterligare någon meter, fanns ingen kontakt med sjöbotten. I det läget fanns bara en sak att göra: SIMMA! Det gjorde han också och när han så småningom – både genomblöt, omtumlad och nerkyld – kom upp på land, märkte Kurt att kartan var borta. Han hade tappat den! En normal orienterare eller för all del, även en mentalt frisk människa hade i motsvarande situation, tagit sin mats ur skolan, som det brukar heta. Det gällde dock inte den tjurskallige, Kurt Alff. Istället lyckades han – utan karta och med viss möda – ta sig tillbaka till starten. Där begärde han att få en ny, vilket han också fick. Därefter fullföljde han tävlingen, med den följden att det givetvis tog lång tid och dessutom var det mycket nära att maxtiden överskridits. Hans klubbkamrater hade väntat länge. Några var oroliga, men de som kände Kurt, hyste inga oroskänslor; envetnare människa fanns inte, så att han till sist uppenbarade sig i målfållan, förvånade i alla fall inte denna väntande samling klubbkompisar.Vi hörs!