Torsdag 29 oktober. Ett smakprov till...

Hej igen! Idag presenterar jag ännu ett smakprov från den nya bok, som jag håller på med. Boken är nu uppe i 161 A 4-sidor. Det har gått väldigt fort att skriva den här gången. Jag började i mitten på januari och redan ett halvår senare hade jag skrivit 140 A 4-sidor. Sedan har det - mycket beroende på bärplockning och lite annat - gått lite långsammare. I dagsläget bedömer jag dock att allt skrivande är färdigt inom en vecka, eftersom jag är alldeles i sluttampen på boken. Här kommer smakprovet: Han fortsatte sin vandring och ett femtiotal meter längre bort på vänster sida, gick han förbi en byggnad, vilken inhyste allehanda materiel för underhållandet av de skidspår, vilka på konstgjord väg funnits vid Ängastugan i drygt tio år. Ut från byggnaden kom plötsligt en lång och reslig kille, som Ingemar kände igen. Det var Ove Klaesson, ordföranden i Tranberga Skidklubb. Dom hälsade på varandraoch Ove log som vanligt, medan de bruna ögonen liknade två vågräta streck. Inne i lokalen kunde Ingemar också observera en annan ideellt arbetande medlem i Tranberga Skidklubb. Ove och Ingemar var bekanta från tidigare samspråk, vilket inte minst hade sin orsak i Ingemar Östenbys totala förvandling som person. För flera år sedan var han en av de mest inbundna och slutna människorna, som kunde uppdagas. Nu var det tvärtom; Ingemar hade aldrig några problem att prata med folk. Efter en kort inledningskonversation med Ove och då med inriktning på snötillverkningen, kom därför inte helt oväntat följande replik från Ingemar, när den andra gestalten visade sig i dörröppningen:    ”Jaha, Ove känner jag sen tidigare… men du måste vara Anders Thorvaldsson på Dalagatan 16… eller?”    ”Värst vad du vet!” svarade den något överraskade Thorvaldsson under det att Ove Klaesson - med insikt i Ingemars yrkeskarriär - log.    ”Det är inte så konstigt som det låter. Jag är gammal brevbärare…”    ”Jo, det förklarar ju saken”, kommenterade Thorvaldsson samtidigt som Ingemar sträckte fram näven och presenterade sig. Sedan blev det prat om hur de flesta gamla brevbärare förfogade över en närmast otrolig kunskap, vad gäller namn och adresser. Som ett exempel på det berättade Ingemar med stor inlevelse om hur han en gång ställdes inför uppgiften att förmedla ett vykort med både fel namn och fel adress. Uppgiften löstes på så sätt att vykortet tjuvlästes och eftersom många brevbärare på den tiden även hade lite kännedom om postkundernas umgängeskrets, räknade han ut vem som var adressat. Ett par dagar senare fick han också stort beröm av den berörda adressaten, en tjej i 25-årsåldern, då hon tyckte att Posten var fantastisk som kunde leverera ett vykort med både fel namn och fel adress. Vi hörs!