Panikångest. Det kommer bli bra.

Länge har jag funderat vad mitt nästa inlägg skall bli. Jag vill att dessa inte skall vara så konstgjorda utan de skall komma från mitt hjärta och hjärna. Men idag kom ämnet till mig.Mer och mer möter jag personer med panikångest eller någon form av stress i sig som de inte kan släppa. Jag vet hur det känns och jag önskar att jag kunna svepa med ett litet trollspö och göra så ni mår bättre igen...men jag kan inte det. Däremot kan jag lyssna. Och försöka ge ett litet svar på den frågan du ställer.Jag skulle ljuga om jag sa att jag är helt återställd, inte kände att mitt hjärta ibland knöt sig och att jag börjar få svårt att få  luft. Tårar bränner bakom ögonen och jag känner hur min hals svullnar och jag börjar försöka andas djupt, vilket gör ont. Ont i halsen och i hjärtat. Min panna värker som den skulle få ett migränanfall och mitt synfält smalnar. Detta händer oftast när jag sitter i bilen..för där har jag tillåtit mig att bryta ihop så många gånger. Jag har fått köra åt sidan och ta på mig solglasögon och bara försöka få luft. Och varje gång det händer så hör jag bara en läkares röst i mitt huvud...och hans ord är:"Det är en panikångestattack jo, du får ta och lugna ner dig eller börja andas i påse helt enkelt. "Det var allt han sa. Inget mera hände, så jag har fått inse att denna fight får jag klara av själv, tappert trilla ihop och kliva upp igen. Bli starkare, bli mera lyhörd till mig själv och ge mig den tid jag behöver. Jag vet att många blir besvikna och kanske tycker att jag är "dryg" som inte svarar ibland, men jag måste få tid, tid till att samla mina tankar när de är som värst. Tid att andas in mitt liv igen och göra de ändringar som är behövliga. Och jag behöver inte höra "Ta det lugnt. Jobba inte ihjäl dig. Orkar du verkligen?"Det är inte sådant jag med panikångest vill höra. DU behöver bara finnas där och vill du inte finnas där så är det ok det med. Men lägg inte så svåra krav till mig, jag lägger mina krav ändå. Varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Och det räcker med det. För jag blir starkare. Varje gång jag kliver upp, reser jag mig starkare och jag reser mig tryggare i mig själv.Attackerna kommer mera sällan och jag ser bara små bestående men som att jag står mitt bland städartiklarna i butiken och funderar om det är så att soppåsar skall finnas här? Eller hur stavas ordet "justeras"?Min koncentrations förmåga och närminne är sämre efter år av stress och alla nedslag på mig själv.Min hjärna har kraschat och jag är tacksam för att den fortsätter producera det de kan iallafall.Så till dig som kämpar, sluta inte kämpa. Fortsätt leva och fortsätt dina villkor och var snäll mot dig själv i de stunderna du är sårbar. Vi måste behandla oss själva med respekt och det bästa förhållande vi kan ha.Och vill du prata ur dig och bara få höra att du inte är ensam så finns jag här. Eller på Facebook och Instagram LifeBySanchez.Allt kommer bli bra. Det tar lite tid bara.