I ett hav av känslor

Varje morgon är densamma. Jag slår upp ögonen och möts av de ljusa väggarna i mitt gamla flickrum. Jag sneglar och ser flyttlådor staplade på varandra. "Melindas" står det markerat på många av dem, i svart tusch. En ilande känsla av ångest sprider sig från bröstet. En av de största mardrömmarna jag hade har alltså hänt. Och det har gått ungefär två månader nu, och jag tänker varje morgon att just idag borde känslorna lätta.  Dagarna skyndar förbi. Sommaren som vi delade tillsammans har lämnat sedan länge, löven skiftar färg och mörkret faller tidigare för varje dag som går. Jag känner en sorg i att årstider passerar och att vi inte längre delar tiden tillsammans. Min födelsedag i november, jul- och nyårsfirande i december och ett nytt år närmar sig fort - och hans självklara plats bredvid min är plötsligt utsuddad. Nu borde jag ha sörjt klart, alla andra har ju gått vidare? Om han lyckades borsta av oss på det sättet, varför kan inte jag då få släppa taget nu? I min värld är det inte längre rimligt att lägga dem tårarna och tankekraften på honom, när jag vet att han är flera mil ifrån samma typ av känslor. Jag tänker många gånger att jag behöver få skrika och gråta ut, men när de ensamma stunderna kommer och det finns utrymme är det som att orken inte längre hittar fram. Ingenting förändrar situationen, hur mycket vilja jag än har.Vågor av skam sköljer över mig, dagarna i ända. Att jag kunde låta en annan människa bli mitt allt, att jag tappade bort mig själv helt på vägen. Mina egna intressen, min skämtsamma karaktär och mitt självförtroende trängdes in i ett rum de sista åren och jag lät det bara ske - helt i blindo av att vår kärlek skulle övervinna allt. Och att sedan få höra att jag inte längre är rolig att umgås med, när jag i själva verket vet att mitt riktiga jag bara ligger och vilar och väntar på att få ta mig framåt. Att bli stämplad med "så här är du", när inga av orden stämde, och låta denna skuld bli anledningen till ett totalt uppbrott med knapp kontakt och helt uteblivet medlidande. Mycket gör ont, men att gå ifrån vad jag trodde var den dyrbaraste relationen på det sättet har gjort att respekten runnit av som vatten. Samtidigt som allt är upp och ned finner jag styrka i hur jag tagit mig igenom dag för dag. Hur jag, ganska snabbt, hittat tillbaka till mina egna intressen och inte längre behöver stå i skuggan av någon annan. Nu får jag stå i centrum, precis om och när jag vill. Genom att ta steget utanför bubblan jag levt i har jag insett att jag egentligen bara behövde någon som skulle kämpa lika mycket för mig som jag för honom.