Jag kan ju men jag vill verkligen inte.

Jag kan leva utan honom men jag vill inte behöva leva utan honom. Jag kan vara ensam och nästan njuter när jag är det. Men nu har det här blivit jobbigt igen. Mina egna rutiner och mitt egna sätt att vara börjar bli tråkigt nu. Lite enformigt och grått. Mörkret gör allting ännu mysigare men just ikväll lider jag. Jag vill inte längre vara ensam. Jag vill ha han här igen. Varje dag ju. Vill komma hem till ett stökigt hem och städa i olika rum samtidigt och klaga genom väggarna om hur ens dag har varit och sånt där vardagligt förhållandeaktigt som vi kan göra en onsdagkväll. Vill se youtube tillsammans i sängen och koka ägg och slåss om vi ska se hockey eller gilmore girls. Jag vill trycka sushi till jag spyr med han skrattande bredvid mig. Ikväll saknar jag han. Jättemycket. Speciellt hans famn, doft, hans varma fötter och hans retande skratt till varje konstig fråga jag har att ställa. Ikväll är ingenting gott att äta eller roligt att se på. Ikväll saknar jag hans sällskap för mycket. Men. Imorgon så. Hela helgen så. Sen så får vi va ihop igen. Snart så fimpon, håll ut nu.