När ångesten lagt sig

Ni vet när man har ångest och väntar på att allting inom kroppen ska äta upp allting man känner, varenda hjärtslag gör ont. Varenda andetag är jobbigt att ta och alla leder vrider sig så man bara vill lägga sig ner och vänta på att dö. Seriöst dö. Jag sitter och känner det, hur allting eskalerar och gör ont och är jobbigt och sen.. Slutar det. Ångesten kommer inte utan istället en känsla av lättnad. Då kommer tankarna; "är jag sjuk? vad är fel på mig då jag inte får ångest?" Ja, hjärnan är väldigt rolig ibland. Idag är jag så sjukt tacksam över ångest. Den har hjälpt mig att hantera allt själv och bli av med alla tankar och allt ont som får mig att tappa förnuftet. Så tacksam över att ångesten hjälpt mig att komma närmare både mig själv och min man. Sen att jag inte ens bryr mig längre i att han varit borta 12 minuter längre än förra gången han tränade eller att han inte hängt upp handduken och därmed hatar mig. Haha. Denna man. Min fantastiska man. Som så länge skyddat mig utan min vetskap. Som gör allting i sin väg för att skydda mig. Och här har jag legat och klagat på sååå mycket när han borde bli hyllad över den insats han gjort. Den bästa hjälten är den tysta hjälten, min hjälte.