Sluta titta bak då för fan

Man är helt uppe i det och just där och då finns ingenting märkvärdigt att lägga en tanke på. Man är så upptagen med att allting är bra så varför ens fundera på att göra något annat just i denna stund. Sen när denna dag kommer, då man upptäcker hur förvirrande allting blivit, då blir det som att ingenting kan bli som det var. Grejen är att jag alltid haft en sorts regel till att aldrig förlita mig på någon, att aldrig låta någon annan göra mig liten. Pappa har alltid sagt till mig att gå själv, att avsluta det där loppet själv. Jag lyssnade aldrig. Jag lät andra låta mig gå efter, jag lutade alltid mitt huvud mitt någons axel och lät mig bli liten. Jag har blivit så liten nu att jag inte längre vill vara kvar här. Har låtit mig själv lägga armkrok med någon jag vet ska ta vägen men inte lika snabbt som jag kan. Det stör mig. Nå fruktansvärt mycket. Speciellt då jag med flera meters försprång stannar och väntar in de andra. Jag måste låta mig själv ta en egen väg och gå i min egen takt. Jag blir arg. Ledsen. Frustrerad. Just nu är jag så arg att jag inte kan somna. Arg över att jag faktiskt ligger här i sängen och förlitar mig på någon annan. Här ligger jag och låter mig själv vänta. Jag ska fan inte vänta. Det finns ingenting här i världen jag vill mindre än att vänta. Jag måste lära mig vara själv. Bara jag, för mig själv. Menar då inte ensam utan att helt enkelt göra allt jag gör för min egen skull. Helt för mig själv. Ni vet väl ändå redan att ingenting blir som man tänkt sig, så sluta för guds skull planera för du blir helt enkelt bara så sjuk sjuk besviken.