Sov nu hjärnspöken, sov då 

I så lång tid kände jag mig odödlig. Som att min "sjukdom" inte kunde besegra mig längre, som att min "sjukdom" inte ens fanns längre. Det kom plötsligt dagar då jag inte behövde den där tabletten och då hjärtat slog normalt även fast jag befann mig i "farozon". Det var som att jag helt plötsligt blev förvånad när jag inte behövde vända om eller ens sätta mig ner när jag var på väg någonstans. Jag kände mig helt plötsligt frisk. Känslan av att vilja försvinna var borta och en ny känsla hade skapats - odödlighet. Just i denna stund klarade jag allt. Kunde klara av nästan hela dagen utan att äta, gå på toa och vandra bland folk utan att gå sönder. Jag kunde äntligen fungera som en helt vanlig människa. Sen kom det dagar som jag absolut inte ville längre. "Fan jag är ju inte sjuk" tänkte jag medan jag med andan i halsen gick på stan och försökte hålla ihop mig själv. "Nej limpan, sluta". Och sen försvann känslan igen. Nu hade jag hittat ett sätt att hantera den äckliga känsla som kom så fort igen. Men hurfan bra mådde jag egentligen? Jag jobbade extra och flängde omkring. Gick om min sambo och spenderade pengar. Allting slutade med att jag sedan bokade en resa till London för att träffa min tvillingsjäl, då brast det igen. Fan. Hur ska jag orka? Hur ska JAG klara av att flyga själv? Men hur det än var så kunde jag inte backa ur ännu, jag var ju helt frisk i mina ögon så jag slutade helt enkelt tänka och blev istället passiv. Det enda jag hade i hjärnan var "jag måste klara det här, bara jag klarar det här". Idag mår jag sisådärbra. Kan faktiskt inte säga att jag är frisk fast ändå är jag det, kan inte säga att jag aldrig kommer få tillbaka samma skit samtidigt som jag försöker intala mig själv att aldrig hamna där igen. Nu handlar det om att komma tillbaka i samma rutiner, äta rätt, träna och jobba - det är allt jag behöver göra. Sen kommer det ytterligare ett problem. Alkohol. Jag vågar inte dricka längre även fast jag kan och faktiskt vill. Jag vågar inte släppa den strama regeln mitt huvud faktiskt håller. Jag vågar inte sluta kontrollera mig själv. Jag kan fan inte lita på mig själv. Sen alla känslor som tillkommer, när något så fint och så bekant kommer tillbaka så kan jag inte lita på mig själv. Så därför kan jag inte, det går bara inte ihop med min checklista. Träna, check. Äta, check. Jobba, check. Det är de enda jag behöver tänka på just nu. Det är allt jag kan tänka på. Nog kan jag säga att jag är lycklig nu, fruktansvärt äckligt lycklig faktiskt. Det suger. Kommer inte ihåg att jag vart så här lycklig och det skrämmer mig mer än sjukdomen i sig. Jag måste börja låta saker sköta sig själv och flyta med strömmen och sedan låta bli att vakna och känna sig förvirrad över att verkligheten är liksom..oändlig. Limpan, du får faktiskt må bra.