Wilder mind.

Nu har vi slutit cirkeln. Det senaste året har jag både mått bäst och sämst någonsin. Det började med förtvivlan om vad som egentligen gjorde mig så sjuk och rädd. Efter många läkarbesök kom de fram till att hjärnan inte orkade mer, att den fått såna skador och säkert alltid haft att min värld helt enkelt bara rasade. Allting blev en fara. Kunde inte ens diska eller sitta på balkongen utan att känna mig svimfärdig och svag. Åt ingenting, sov hur mycket som helst och hade ett ständigt krig med mina tankar. "Nej det är lugnt, det är lugnt, sluta nu för det går bra" fick jag säga om och om igen tills jag iaf kunde gå över gatan utan att nästan svimma. Kunde inte göra ett skit själv och ändå ville jag helst bara bli lämnad i fred. Efter 6veckors sjukskrivning började jag jobba igen. Kort och gott så gick det sen flera månader till innan jag inte längre fick ångest att gå dit. Men det gick. Så här i efterhand är jag både glad och ledsen över hur jag blev behandlad av människor i min närhet under denna tid. Fick allt stöd jag kunde få. På avstånd. Mamma, mormor och moster förstod vad jag gick igenom då de alla tre har varit svag i livet. Sen var det många som hörde av sig och skickade lycka till kramar över internet men vem kom förbi? Vem såg till att jag fick mat och kunde gå på apoteket utan att rasa? Och vem frågade mig hur jag mådde när de redan hade för mycket att tänka på själv? Min sambo. Underbara grabb som lyft mig ännu en gång och gjort mig hel. Känner att resten inte riktigt blivit som det borde, att jag tidigare än det blev borde ha känt lycka och framgång. Men hur det än blivit så är jag glad att jag klarade detta själv. Att jag inte lyssnade på läkarn och slutade äta medicinen helt och drog iväg till Paris för att få lite tid att känna efter. Men hur jag än gör så blir jag besviken på människor som inte har förstått, att de bara frågat "men alltså vadå hur kan du inte följa med" istället för att bara fråga hur jag egentligen mår. Jag tror inte på tabu. Hur kan man inte vilja prata om sånt här? Jag skulle vilja ställa hur många frågor som helst om jag mötte någon men samma typ av problem som jag. Tycker hela världen borde vara utbildad för sånt här och inte gömma det i sanden som alla andra psykiska problem. Jag har GAD, man blir aldrig frisk. Det är något jag kommer få leva med men just nu drabbar det inte mig. Idag mår jag bra. Och att mumford&sons släppte ett nytt album då jag blev sjuk och att jag sen ett år senare ser dom live har fakking räddat flera år. Sen att jag köpte samma album som LPskiva att sätta upp på väggen får sätta punkt för detta år. Berg och dalbana har det varit men fyfan vad roligt det är att leva. BOOM.