Manuel Antonio
I fredags tog jag och Tessa, från Nya Zeeland, bussen från San José till Manuel Antonio som ligger ett par timmar bort från huvudstaden. Jade skulle också ha åkt med oss, men blivit sjuk, så därför blev vi bara två, men bra gick det ändå. Jag och Tessa hade inte bokat något ställe att bo på, då vi inte gjort det en endaste gång under hela året och det alltid gått bra, men nu såhär i efterhand borde vi ha bokat... Efter att ha letat ett par timmar på hostels men även hotel, mötte vi en man i en reception som var mycket hjälpsam och ringde till 20-25 närliggande hotell och det visade att det var ETT av dessa som hade ett rum för under 150 dollar, vi sa tack så mycket och knallade dit när solen just gått ned. Vår natt spenderades på det dyraste stället jag bott på under året (då jag normalt sett betalar 7 eller 10 dollar och nu 60...), men sov också en av de bästa nätterna jag haft under året med en mjuk säng, varm och egen dusch, aircondition, pool, stor frukost... kort men gott värt det. Morgonen efter checkade vi ut vid 7.15 redan och begav oss mot nationalparken där vi bokat rum sedan natten innan på ett billigt hostel. Vi lämnade av väskorna, köpte biljetter till nationalparken, och ställde oss i kön som på lördagen tog en timme (!) då det dagen innan var stängt på grund av ett träd som fallit över vägen inne i parken och det tog lång tid för dem att få bort det. Ganska snabbt när vi kom fram till stranden, slängde vi oss av kläderna och hoppade i vattnet och stängde till väskan, la över en handduk och höll den under uppsikt. Helt plötsligt får vi se att en tvättbjörn har smugit sig fram, ÖPPNAR väskan och tar ut vår matsäckspåse med bananer, nachos och kex... Vi rusar upp, skrattandes då det kändes rätt absurt att en tvättbjörn höll på och stal vår mat, och lyckades schasa iväg den, om än med räsla då de bits. Hen hade lämnat efter sig nachosen och kexen då hen var mer intresserad av bananerna, och vi letade upp henom i skogen bakom stranden där hen satt och mumsade på våra bananer... och just hela eftermiddagen var vi sugna på just bananer. Verkligen en av de finaste, om inte den finste, stränderna i Costa Rica jag varit på. Vit strand, inga vågor, klart och blå-grönt vatten, ingen stad eller by i sikte utan bara skog och inte några försäljare... Ett paradis, om än varmt. Vi lyssnade på en podcast när vi på eftermiddagen låg i skuggan, och vi somnade bredvid varandra någon timme då det varit en rätt lång dag, men väcktes av polisens visselpipor som varnade oss om att om en halvtimme, klockan fyra, var vi tvungna att vara ute ur nationalparken. Kustbevakning och hela grejen kom, och vi tog vårt pick och pack och tog oss ut. Vi checkade in på hostelet, tog oss ett dopp i poolen, packade om väskan och begav oss ned till centrums strand där vi tänkte se solnedgången då vi gått miste om den föregående dag. Vi köpte med oss lite snacks och dricka och satte oss ned på den vita stranden för att se solen sekund för sekund sjunka ned i havet. Vissa släppte upp ljuslyktor i solnedgången, som efter ett par minuter krachade ett 50-tal meter bort på stranden på andra människor.. Vi gick ut och åt, gick sedan tillbaka till hostelet där vi bland annat såg en sengångare (!!) på nära håll som kröp över ett rep från ena sidan vägen till den andra och det var det närmaste jag varit en sengångare detta år. När vi kom hem satte vi oss med ett par amerikaner och spelade kort till midnatt (det är konstigt hur vissa kortspel är internationella bara att man har olika namn på dem), innan vi tyckte det var dags att lägga oss. Dagen efter, söndagen, klev vi upp vid 6.30 för att åka till en närliggande by och köpa bussbiljetter hem för samma eftermiddag. Frukost inhandlades, bussen åkte vi tillbaka, och gick sedan in en sväng till nationalparken igen tills det var dags att åka hem. För gringos, turister, kostar det 16 dollar att komma in, men både jag och Tessa har "residencia" och räknas som costaricaner och får därför gå in för bara 3 dollar. Det gjorde det helt värt det att gå in även söndagen, om än bara ett par timmar, då det inte var någon kö över huvud taget. Vi satte oss ned i stranden i skuggan för att äta den medköpta frukosten vi hade mellan oss, lite bröd från ett bageri, då en till tvättbjörn smyger upp mellan oss, bara ett par centimeter från oss, och försöker nalla med sig brödet. Jag blev förvånad och slog till tvättbjörnen samt skrek åt den och tog med mig brödet och tog ett par steg bakåt, då jag insåg att slå den i all skräck inte var det bästa beslutet då de bits... Den fick hur som inte med sig något denna dag, men vi tyckte vi hade lärt oss läxan sedan gårdagen, men tydligen inte. Denna dag hade tvättbjörnen med sig tre små ungar som var små och jättesöta, ändå schasade vi iväg dem för att de inte skulle snatta något mer. Såhär ledsen var jag över att lämna stranden för den sista gången detta utbytesår. Det kryllade av apor i naionalparken, speciellt denna typ, men vi hörde också kongosarna när de skrek längre in i skogen. Efter en dusch och utchecking, samt insmjörning av aloe-vera på våra kroppar så klev vi på bussen hem. Lite drama blev det då mannen mitt över gången blev bestulen på plånboken just på bussen och han som snodde den var en medpassagerare. Busschauffören löste detta genom att komma bak till mannen, och oss, och fråga om mannen ville att chauffören löste det genom att snacka med killen eller prata med polisen. Mannen som blivit bestulen hade bott i Costa Rica i 7 år, men kunde ändå ingen spanska, så jag och Tessa fick agera översättare. Chauffören stannade utanför polisstationen, tutade och skrek efter en polis, som kom upp på bussen med pistoler och hela kittet som de alltid bär runt på, pekade på Tessa och på mannen och bad dem båda följa med ut. Saker löste sig inte och någon plånbok fick han inte tillbaka, men men. Ett par timmar senare var vi tillbaka i San José. Där vi mötte upp med Jade på Subway! Jade hade just varit på sjukhuset och fått massa injektioner och grejer men mötte ändå upp oss en liten stund. Idag, måndag, har jag varit vid vattenfallet med Tessa (som sov över hos mig), Jade och Bryan. Vi gjorde en liten vandring där, klättrade och njöt av solen och det iskalla vattnet, innan vi visade Tessa den typiska snabbmaten från min stad. Vi var tvungna att göra vårt avsked då vi inte kommer ses något mer, och det var sorgligt då de bor så frutkansvärt långt bort men är mina två bästa utbyteskompisar. Inga tårar fälldes, men det tror jag mer beror på att jag inte förstått att jag, vi, snart åker hem. Och om jag träffar dessa två, är det om ganska många år som vi ses igen.