Den andra sidan av juristprogrammet

Sedan jag publicerade inlägget om juristprogrammet igår har det bara gått nerför, och därför tänkte jag nu skriva ett till inlägg om hur juristprogrammet är. Jag vill dela med mig av både de bra och dåliga dagarna för att kunna visa er en mer rättvis bild. Igår var en bra dag, jag kände att jag hade helt ok koll och såg fram emot att plugga hela kvällen och lära mig så mycket jag bara kunde. Idag är en dålig dag. Idag hade vi flervalstentamen - och jag har ingen aning om hur det gick. Jag kände mig någorlunda säker  på 5-6 uppgifter av 20, resten hade jag knappt en magkänsla för. Men hur kunde det bli så, efter en så bra gårdag? Jo, igår råkade jag ta sönder ett glas här hemma och då bröt jag ihop. Stressen, ångesten och alla studierelaterade osäkerheter vällde över mig och efter det fick jag inte ner ett enda vettigt resonemang. Samma sak har hänt idag - så nu har jag inte bara två färre glas utan också ett enormt tryck över bröstet. Och jag är trött på det. Jag är så less på att varje liten motgång slår så hårt och gör så ont. Det enkla alternativet skulle vara att hoppa av juristprogrammet och kanske välja att bara läsa civilekonom eller varför inte skippa universitetet helt och hållet när man ändå håller på att låta ens drömmar rinna iväg. Det svårare alternativet däremot, är att fortsätta kämpa och pressa sig själv, vilket nog dessutom ger mer utdelning i slutändan. Att fortsätta kämpa och pressa sig själv till sin yttersta gräns är tufft, mycket tuffare än jag någonsin kunnat tänka mig. Juristprogrammet är en utmaning, speciellt när det går hand i hand med Fru Prestationsångest.  Jag skrev lite med några gamla vänner från gymnasiet när jag satt på bussen på väg hem från tentan idag. Jag berättade om hur jobbigt det hela känns och hur ett avhopp från juristprogrammet inte längre känns som en avlägsen omöjlighet. Svaren jag fick var på något sätt så självklara att jag nästan kände mig dum. Att man inte alltid kan ligga på topp, att ett misslyckande inte betyder att det är över och att jag inte alltid behöver vara perfekt var några av de svar jag fick. Allt det är ju sant, så varför är det så svårt att ta in? Kanske beror det på min egen självkänsla, samtidigt som jag ibland kan balansera på en tunn tråd på gränsen till narcissism - hur går det ihop? Juristprogrammet är ofta tufft - men ibland är det enkelt. Kanske är det just det som är det korrekta sättet att beskriva programmet på, snarare än tvärtom som det nästan lät på mitt inlägg igår. Men det finns en anledning till varför så många utsätter sig själva för de här nio terminerna, och det är för att det är värt det. Framför väntar ett intressant, roligt och i många, men inte i alla, fall omväxlande arbete. Ett arbete för mänskliga rättigheter, rättvisa och demokrati. En del blir åklagare, andra försvarare. En del vill jobba för stora organisationer som FN och andra trivs bättre som bolagsjurister - vad vi än i slutändan väljer kommer vi att göra skillnad, och för mig är allt det arbete vi får lägga ner nu värt det. Det är lätt att glömma bort varför man på en vecka ska läsa alldeles för många rättsfall eller varför ryggsäcken med tentamaterialet väger så mycket. Min motivation är att jag om lite mer än tre och ett halvt år  kommer kunna jobba med det jag drömt om i flera år. Fram tills dess behöver jag inte ligga på topp hela tiden, jag behöver inte vara perfekt och det är okej att misslyckas. Det här inlägget beskriver den andra sidan av juristprogrammet, åtminstone som jag upplevt det hittills. Nu tar jag en liten paus från bloggen och återkommer på tisdag när den här jävla tentan är över. Det kan hända att det inte ploppar upp ett nytt inlägg förrän på onsdag eller torsdag, för oj vad vi ska fira när fanskapet är över!