"FÅR DU HJÄLP MED ATT BLI GLAD IGEN?"

Jag förstår att ni ställer frågan "får du hjälp med att bli glad igen", speciellt med tanke på att jag öppet, ärligt och naket har delat med mig om mig själv, och mitt mående som jag har under min hitintills tuffaste period i livet. Jag vet inte om ni förväntar er att hjälp betyder psykolog, terapi eller dylikt, och isåfall är svaret nej. Jag har fått åsikter om att jag kanske eventuellt bör testa att gå till en psykolog, inte bara utav en person, utan flera. Jag har dock känt att jag i dagsläget faktiskt inte vill gå till en psykolog utan ventilerar mig om mina så kallade problem och känslor till utvalda personer i min omgivning. Den personen som står mig närmast och som jag berättar nästintill allt för är faktiskt min mamma, som är en helt fantastisk person på att lyssna, men även till att ge råd vid vissa tillfällen. Det är sällan som jag stänger allting inom mig, och om jag nu mot förmodan inte väljer att berätta om en händelse eller en känsla så försöker jag att istället skriva ner det i en dagbok, just för att försöka rensa hjärnan och att på nått sätt "få ur mig det". Återigen; jag förstår att det förmodligen kommer att finnas många personer som har åsikter i hur jag väljer att sköta min depression, men som sagt, i dagsläget känner jag att det här fungerar för mig. Och det är väl ändå det viktigaste? En utav de största hjälpmedel som jag har är träningen. Nu är jag inte ute efter att återigen få kommentarer om att jag bidrar till en så kallad "träningshets" när jag i själva verket enbart vill berätta om vad som får mig att glömma tid och rum för en liten stund. En vän till mig skrev senast igår att hon också tog träningen till hjälp när hon kämpade i hennes tuffaste period i livet, och att träningen var det enda som fick henne att inte tänka på allt elände utan istället bara fokusera på antalet reps. Den känslan som jag hade i kroppen igår både innan, under och efter Kickboxningspasset är faktiskt helt oslagbar, så heja oss!