Some kind of magic happens late at night, when the moon smiles down at me and bathes me in its light.

Det här med att vara nattmänniska. Jag kan uppriktigt säga att nätterna tar fram mitt rätta jag, min öppenhet, det är som att natten är gjord för att säga saker som man inte vågar säga på dagen. Jag blir alltid trött vid midnatt, men jag lyckas alltid få mig själv att övergå till ett stadie där jag inte vet om jag är trött eller pigg. Jag väljer allt som oftast därav att vara vaken, jag uppskattar förmodligen natten på ett annat sätt än många av er. Jag älskar förvisso att gå upp i tid och äta frukost länge, men det är som sagt något speciellt med natten som får mig att inte vilja sluta ögonen. Tro inte för en sekund nu att jag inte älskar att sova, för det gör jag. Med allt detta vill jag bara på något sätt förklara för er att natten är den tidpunkten på dygnet då jag kan komma underfund med mina känslor och tankar. Jag förstår mig själv bättre när världen står lite stilla utanför, och man brukar ju säga att 'himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast'. Fri tolking på föregående mening, men jag ser det som att allting blir lite klarare på natten. Som ovan nämnt, mina känslor och min öppenhet lyser mer på natten och behöver jag reda ut något som cirkulerar i mitt huvud, så finns det ingen annan tänkbar tid än just nu. 02:48. (Ni finner en fin låt om ni klickar på tidpunkten.) Tveka inte.