You win, cause I'm not counting.

Det är förfärligt, att jag inte kan ta mig tid att skriva. Får en känsla av att jag öppnar varje inlägg med hur katastrofal jag är på att uppdatera, haha. Något värt att notera nu är ju att jag inte skriver för er skull, men jag känner ändå någon form av skuld för att jag i princip aldrig skriver. Men nu sitter jag här och har egentligen inte så mycket att yttra mig om, men några rader av tankar skadar väl aldrig. Min destruktiva sida har tyvärr stridit fram en del den här veckan, mot min vilja. Jag känner mig sjäv i hyfsat hög grad, och jag har perioder då jag tycker mindre om mig själv och allt vad det innebär. Jag vill inte på något sätt framstå som beklagande, för det är helt okej att känna sig ambivalent ibland. 'Vad har hänt' är frågan jag får om jag berättar att jag känner mig nedstämd för någon, kanske är det även frågan ni ställer er nu. Men varför skall någonting behöva hända för att känslor skall strida fram? Jag vill bara uppmärksamma att jag mår bra, jag har så mycket fint i mitt liv just nu som jag värderar och finner lycka i. Men i mitt liv finns det oftast rum för både lycka och välgång samt nedstämdhet och restriktivitet. Jag skulle gärna vara lycklig från morgon till kväll, och från år till år, men jag funkar inte riktigt på det viset. Nu vet jag inte riktigt vart jag ville komma med detta, och vad ni skulle dra för nytta av att läsa detta heller. Men det är okej att känna, det är okej att känna mycket och det är okej att uppmärksamma alla de känslor som man bär på. Oavsett vad vi tycker om våra känslor, oavsett om de är kappt märkbara eller plågsamt intensiva, har de så gott som undantagslöst något att säga. Så om vi bara kan uppfatta vad våra känslor säger oss, så blir det alltid lättare att leva med dem.