Förlossningsberättelse del 3

Hej på er allihopa! 😀  Här kommer förlossningsberättelsen del tre. Detta är tredje och sista delen av min förlossningsberättelse. Har du missat att läsa del 1 kan du göra det HÄR och har du missat att läsa del 2 kan du göra det HÄR. Vi gick igenom tre pass med personal och för varje ny barnmorska som kom in så frågade jag "är det ni som kommer att förlösa?". De svarade att dom inte kunde svara på det riktigt. Men, när kvällspersonalen kom och jag ställde frågan till dom så svarade dom ja. Jag började direkt att räkna på timmarna. "Inom 7 timmar är han här, det är max 7 timmar kvar". Då visste jag att det någonstans fanns ett slut på smärtan.  "Prova krysta när nästa värk kommer" sa barnmorskan när jag låg på rygg. Jag provade några gånger innan jag vände så att jag låg på sidan med ena benet upp och krystade i den ställningen istället.  16.25 var jag knästående i sängen. Jag stod alltså på knä med huvuddelen av sängen upphöjd och jag lutandes mot den. Denna ställningen var så sjukt jobbig för mig för jag var tvungen att hålla upp hela min kropp med benen och det var jag alldeles för trött för. I min journal står det "Barnets huvud skymtas vid värk. Kan inte registrera sammandragningarna men kommer varannan minut, kraftiga långa krystvärkar." Det var en sak, eller egentligen två, som jag var lite orolig över inför förlossningen. Dels var det att bajsa under krystarbetet och dels att behöva bli tappad på urin, alltså att dom för in en slang i urinröret upp i urinblåsan och tappar ut urinet istället för att gå till toaletten och kissa.  Så, 17.05 tappas jag på urin. Jag kan säga att det inte alls var så farligt som jag hade trott! Inte farligt alls faktiskt. Jag trodde det skulle göra ont och vara jätteobehagligt. Men, alltså jag kände inte det. Jag tror jag frågade om det var klart snart eller hur lång tid det skulle ta och då var dom redan klara. Så det var en lättnad att det inte gjorde ont. Jag tror dessutom att smärtan man har när man föder liksom är bedövande i sig.Jag vet inte hur många gånger jag sa "nu kommer det bajs!" till barnmorskan och undersköterskan. "Det gör ingenting, låt det komma" svarade dom varje gång. Någon gång tror jag dom svarade "det kommer ingenting, det känns bara så när man ska föda barn". Det är lite märkligt att det känns som man ska bajsa ner sig och så står/sitter det personer nere vid en och säger "tryck på", haha.   17.15 står det "tveksam progress" i min journal. Jag krystar och krystar och krystar men det händer liksom ingenting.  Barnmorskan sa att vi skulle prova förlossningspallen. Under graviditeten kunde jag för allt i världen inte förstå folk som födde på förlossningspall! Jobbigt, konstig ställning, obekvämt osv osv. Så när barnmorskan sa det så tänkte jag bara att nää. Men dom vet ju bäst och jag ville bara ha ut vår son så det var bara att göra. Men gud så fel uppfattning jag hade! Jag kunde äntligen slappna av i kroppen och få mer fysiskt stöd av Sebastian som då satt bakom mig. Jag fick även mer kraft i krystvärkarna. Men, det hände fortfarande inte så mycket. Då frågade barnmorskan om jag ville titta i spegeln och det ville jag verkligen. Jag tycker det är så faschinerande att se vad som händer och så. När jag fick se vad som hände under krystvärken och barnmorskan samtidigt sa till mig att hålla i krystvärken till nästa värk så såg jag att det äntligen hände något! Och dessutom såg jag huvudet på vår son, helt sjukt! Det var så häftigt!  Under förlossningen så går man två steg fram och ett steg tillbaka men mina krystar kom så tätt och jag var så trött så det blev bara ett steg fram och ett steg tillbaka hela tiden. När jag då såg i spegeln och verkligen höll i värken så började det hända grejer! Huvudet började sakta men säkert att komma utåt och jag kände att jag liksom gjorde rätt.  17.35 fick jag ändra ställning och ta mig upp i sängen i sidoläge igen för att hjärtljuden på Amandus gick ner. När barnmorskan sa att jag skulle lägga mig i sängen igen så tänkte jag bara att det aldrig kommer att gå. Tänk er att halvsitta på en pall med benen isär och en fotboll halvt ute mellan benen och sedan ställa er upp och ta er upp i en säng. Rätt omöjligt om ni frågar mig. Men Amandus hjärtljud gick ner så det var bara att genomföra. Både barnmorskan, undersköterskan och Sebastian fick hjälpa mig upp i sängen. Nu såhär i efterhand vet jag inte riktigt hur det gick till faktiskt, det har jag nog förträngt, men det gick i alla fall. När jag kom upp i sängen i sidoläge så förbättrades hjärtljuden på Amandus i alla fall så det var bra.  Redan när jag satt på pallen så höll de en varm duk vid mellangården och bakåt och det var så typ lugnande. Det kändes bekvämt och tryggt typ och gjorde att jag vågade ta i ännu mer. Detta fortsatte barnmorskan med när jag kom upp i sängen och resten av förlossningen också. Under i princip hela krystarbetet så stod Sebastian och fläktade mig med en solfjäder av strå fär att jag var så otroligt varm 😅 undersköterskan sprang och blötte kalla tvättlappar och la i pannan, på bröstkorgen och i nacken. Att krysta så länge blir man fasen svettig av alltså! Man använder ju typ kroppens alla muskler.  "Nu ser vi huvudet och det är mycket hår" sa barnmorskan. Då frågade jag om man kunde känna och om jag fick känna. "Självklart" svarade hon så jag tog ner handen och kände. Herregud säger jag bara! Det var verkligen en kick att få känna huvudet! Då kände jag att nu kommer han snart och att jag klarar det här! Jag hade precis känt min sons huvud när han fortfarande var i min mage! Den känslan är sjuk men helt fantastisk!  Jag krystade en stund till och då kände jag att jag fick ut huvudet men var ändå liksom inte säker. "Nu är huvudet ute" sa barnmorskan. "Älskling, jag ser huvudet" sa Sebastain. "Va?! Är huvudet ute?!" var min reaktion och jag kände ännu en gång med handen för att förstå att det verkligen var sant. Hans huvud var utanför min kropp och hans kropp var inuti min kropp, så sjuk men samtidigt så häftig känsla! Då var det bara kroppen kvar. Jag kände hur barnmorskan typ försökte lirka ut axlarna och sen kom en till krystvärk och jag kände hur Amandus kropp liksom gled ur mig, så sjuk känsla! Jag gjorde det! Jag födde vår son! ❤ Overklig känsla! Det var en sån "nyp mig för det här kan inte vara sant"- känsla. Tårarna rann både på Sebastian och mig och tårarna rinner nu när jag skriver om det också. Det var helt fantastiskt och det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Såhär står det i min journal:17.52 "långsamt glider huvudet ut. På nästa värk kommer kroppen. En fin pojke som skriker inom en minut." Sen höll barnmorskan upp honom i typ två sekunder, så vi såg hur han såg ut, innan de la honom på min mage. De torkade av honom lite grand innan de la upp honom till mig. När han kom upp på magen kändes allt så himla självklart. Han var vår! Det var väl klart att det var just han som legat i min mage så länge. Men det var ingen Malte och det var ingen Melker heller. Det var en Amandus.  18.01 kom moderkakan. Jag fick krysta två gånger samtidigt som barnmorska virade navelsträngen runt sin hand och drog. Den var mycket större och tyngre än vad jag trodde men den var väldigt fin! Det var verkligen livets träd.  Tyvärr så fortsatte jag att blöda efter att moderkakan kommit ut och livmodern drog inte ihop sig riktigt så som den skulle så barnmorskan började trycka rätt hårt på min mage. Detta kallar man för livmodermassage. Jag gissar att det kändes ondare än var det kanske var då man antagligen är ganska öm efter förlossningen. Läkare tillkallades 18.15 och fortsatte den så kallade massagen. De gav oxytocindropp och de fick även sätta två olika dropp till så jag hade tre dropp samtidigt.  18.25 hade blödningen avtagit och Amandus hade även lagts till mitt bröst och börjat suga. Läkaren tittar även på bristningen som blivit och bedömer att jag behöver sys på operation då bristningen var så pass omfattande. Då uppmättes den totala blödningen till 925ml.  Äntligen fick vi vara en stund själva och bara njuta av vårt lilla mirakel. Jag sa till Sebastian det som jag hade tänkt när Amandus kom ut angående namnet och han kände exakt samma sak. Och där var namnet bestämt. Det var lite läskigt att säga att vi bestämt eftersom det kändes som det gick lite för fort, lite för enkelt. Där hade vi på några minuter hux flux bara bestämt vad han ska bli kallad resten av livet. Jag trodde det skulle bli några diskussioner och kamper för att hitta rätt namn, men icke. Han var en Amandus. Simple as that. När allt lagt sig lite och barnmorskan, läkaren och undersköterskan lämnat rummet så tog Sebastian fram en present ur väskan. Det var ett armband som symboliserade livets träd, så otroligt fint! En undersköterska kom in så vi fick väga Amandus och mäta honom. 4465g och 53cm lång, helt perfekt 💕 pappan fick sätta på första blöjan också.  Senare fick jag kateter satt och vid 22.00 fick jag premedicinering inför operationen och sen rullades jag ner till op. Då fick Amandus gå till Sebastian och dom två gick då över till vårat BB-rum för att lära känna varandra och vila tills jag kom tillbaka från op. Jag fick pratat med narkosläkaren som föreslog att dom bara skulle fylla på edan och sen genomföra operationen men jag var så trött och ville liksom inte känna något mer så jag sa att jag föredrog narkos. Det slutade med att det blev under narkos och det är jag så glad för.   Operationen gick bra. I min journal står det "blödningen uppmätes till 50ml. Ingreppet bedöms okomplicerat." 23.57 skrevs jag över från förlossningen till BB.  Någongång mellan 23.30 och 00.00 så fick Sebastian och Amandus komma ner till mig på uppvaket efter jag legat ca 30 minuter och vilat/vaknat till efter narkosen. Så underbart att se dom och träffa dom igen 💕 Efter en stund rullades jag upp till vårat BB rum med Amandus på bröstet. Jag var så sinnessjukt hungrig och törstig så jag såg verkligen fram emot den omtalade grattisbrickan.  00.50 fick vi äntligen in vår grattisbricka 😍 jag trodde jag skulle kräkas så hungrig jag var! 🙈  Och självklart så åkte digestivekexen och brieosten fram också 😍👌 En sköterska kom sedan in och kopplade bort och tog av infarterna i mina händer och edan på ryggen. Det var så ofattbart men ändå så självklart 💕 Amandus nål på tavlan på BB Ystad 😍 Såhär såg vårat BB-rum ut. Här hade vi precis packat ihop allt inför hemfärd. Dagrummet var kanon att käka i för att få lite miljöombyte, vädra rummet och träffa någon annan 😊Och rockarna som fanns på BB var ju guld värda! Jag använde bara det där inne, jag bytte aldrig om till mina egna kläder. Det var så otroligt smidigt att bara ta en ny och slänga den gamla i tvätten om man blev svettig, blödde igenom, fick bröstmjölk på eller liknande 👌 Och maten där inne var över förväntan! 👌 All personal (i alla fall typ 99% av all personal) var så himla snälla och gulliga till oss alla på BB.  Jag vaknade på morgonen vid 7.30/8.00-tiden efter andra natten på BB av att barnmorskan, som jobbade pass nr 2 när vi var på förlossningen, kom in och skulle säga grattis och lycka till. När hon hade sagt hejdå och gått igen så sköljde det över mig som en våg. Då kom det som alla kallar för baby bules. Fyfasen! Tårarna bara forsade! De forsade av alla möjliga anledningar och ingen alls. Jag var så lycklig och samtidigt rädd för att göra fel, ledsen för att livet ändrats, lycklig för att han kommit till oss och lycklig för att jag har Sebastian. Denna baby blues höll i sig i ca en vecka. Under den veckan hade jag turen att ha Sebastian vid min sida. Han stöttade mig, kramade mig, tröstade mig, hämtade papper så jag kunde snyta mig, lyssnade på mig och fanns där. Varenda gång jag var ledsen. Jag kan tänka mig att det inte är helt lätt att stå bredvid när ens älskade är så ledsen, för egentligen ingenting. Men då tror jag det är viktigt att bara liksom stå ut och finnas där genom hela perioden för sin partner. Stor eloge till Sebastian som fanns där hos mig 💕 Här står vi i hissen påväg ner till bilen. Tårarna bara forsade när vi sa hejdå till personalen när vi skulle gå ut från BB. Dom kramade om mig och sa att vi var välkomna tillbaka och att allt skulle gå jättebra och att det bara var att ringa om det var något 💕Det var min förlossningsberättelse. Jag hoppas ni tyckte det var roligt att läsa 😊 inom någon vecka kommer ett inlägg om första tiden hemma också för den är också väldigt speciell. Tills dess, ha det så bra allihopa! 😘