När det inte riktigt blir som man tänkt sig

Gokväll på er allihopa! 😊  Nu är jag hemkommen från helgpass ett av två denna helg. Ni vet när man tänkt sig att något skulle vara på ett visst vis, och sen blev det inte riktigt så? Exakt så känner jag nu. Inte med huset och gården utan med mitt jobb... Jag känner mig så himla tudelad vad gäller jobbet. Jag älskar mitt jobb men tiderna hatar jag...  Just nu i livet känner jag att det jag behöver är tid med min familj. Samtidigt som detta jobbet och dessa jobbtiderna ger mig mer tid med Amandus så ger det mig samtidigt mindre tid med min man och vår familj tillsammans. Det gör mig lite ledsen att se att förskolan har för sig massa roliga saker och att Amandus inte får lov att ta del av det eftersom han inte är där dom tiderna 😔 han vet ju inte vad han går miste om liksom men det vet ju jag... just exakt nu när han är 1,5år gammal så kanske det inte är superviktigt att han är mycket på förskolan men han kommer ju att bli äldre och han kommer att behöva träffa andra barn och få miljöombyte och stimulans osv. När Amandus så småning om börjar skolan sen och är där dagtid så vill ju inte jag börja jobba när han kommer hem. Dessutom är jag så trött på att ha ångest över att jag inte ställer upp på att jobba extra lika mycket som alla andra. Och jag är såå trött på att jobba helg. Det är inte jobbet i sig där utan det är att jag måste åka och jobba hela dagen när min familj är hemma. Den tiden borde egentligen vara vår familjetid liksom... Allt detta tillsammans gör att mina känslor kring jobbet bara blir ångestladdade. Jag trivs inte med mitt jobb längre och känner att jag vill vidare till ett dagjobb som kommer att passa min familjesituation bättre. Tanken på att inte jobba kvar gör mig lite ledsen också. Jag har jobbat där sen 2014, det är min första arbetsplats jag varit på länge liksom. Jag tänker på kunderna, kollegorna, allt... ibland inser jag själv att jag har lite svårt för vissa förändringar men jag har också insett nu att en förändring är något som måste ske för att jag ska kunna må bra. Mest av allt hade jag helt ärligt velat bli hemmafru! Fått vara här hemma på gården och fixa och dona och vara med Amandus, kanske jobbat en kväll i veckan typ, perfekt! Tyvärr så ser verkligheten inte riktigt ut så. Jag har funderat på andra jobb och utbildningar men kanske inte hittat vad jag är ute efter. Kanske har jag inte ansträngt mig tillräckligt för att leta heller. Vad framtiden har att erbjuda är det ingen som vet. Jag kände bara att jag behövde få ut det. Ibland kanske det är en motsats till styrka hos mig, att jag är ärligt, jag vet inte. I såna här lägen hade jag velat prata med min älskade mamma. Jag undrar vad hon hade sagt. Jag vet i alla fall att hon hade kramat om mig och sagt "det kommer bli bra".  Och så småning om kommer det "bli bra" ❤️  ❤️