Matematik

Jag hade MVG i matte när jag gick ur högstadiet. Jag hade E i matte när jag gick ur gymnasiet. (E kan jämföras med godkänt i det gamla betygssystemet). Vad hände under dessa tre åren på gymnasiet kan man ju undra. Matte blev det ämne jag inte prioriterade under gymnasiet, det var så mycket och jag kunde inte lägga energi på allt. Så matten fick bli det jag la åt sidan. Det gjorde definitivt inte saken lättare när man skulle sätta sig och räkna ikapp 100 sidor till nationella. Men på något sätt lyckades jag och fick även ett godkänt betyg i det ämnet. Idag tycker jag matte är jätteroligt. Jag har inget emot att sätta mig och räkna matte när jag kommer hem. Eller att stanna kvar i skolan och räkna matte. Eller att sitta och diskutera och räkna matte tillsammans. Det är roligt när man klarar av att lösa problem tillsammans. Att inse att jag är nog inte så dum ändå. Jag klarar av att räkna matte på ett sätt jag inte tidigare trott jag kunde. Jag har alltid hållit mig till de lättaste uppgifterna, men det var först för några veckor sedan jag förstod att jag även gjorde de svårare mattetalen i boken. Utan att jag tänkte på det. Jag bara gjorde det. Jag klarar, än så länge, fortfarande av de lite svårare uppgifterna. Formler, regler och lagar dyker upp i huvudet utan att jag behöver leta speciellt länge i minnet, och om inte annat så har jag de på papper någonstans. Jag lär mig något, och jag förstår. Jag är inte flera sidor efter. Jag hänger med och är där jag är förväntad att vara. Det känns bra, det känns rätt. Det känns som att jag är på rätt väg.