DEL 5

> Läs introduktionen till detta inlägg här> Läs del 1 här> Läs del 2 här> Läs del 3 här> Läs del 4 här Min bubbla sprack tillslut, den som skapats runt mig, som kvävde och avskärmade mig från verkligheten. Den som trodde att ingen annan såg och den som gjorde att jag själv inte såg. Min familj lyckades väcka mig, efter månader av axelskakanden. Tillslut gick det och tillslut förstod jag vad det faktiskt var jag höll på med. De två avgörande sticken, som tog sig igenom bubblan, var att jag längtade så mycket efter att bli självständig igen. Bli mig själv och bli egen. Inte uppassad eller vaktad, inte slav under en idiotisk ångestdemon. Jag ville bara leva på riktigt igen. Göra saker, resa. Bli fri och självständig.Det andra var att jag insåg vad mitt beteende gjorde med min familj. Och mina vänner. Insikten var vidrig och givetvis förstod jag väl det innan, men det var som att allt kom till sin spets.Jag minns faktiskt inte exakt vad det var som gjorde att poletten föll ned. Jag skämdes något otroligt och det kan jag ibland göra fortfarande. Mer förut än nu. Men alla har sin ryggsäck, det är bara att acceptera. Jag kan inte ändra någonting, jag kan bara försöka förstå hur och varför det blev som det blev och sedan se vad jag lärt mig. Även om det fortfarande kan göra mig ledsen. Jag förlorade så mycket. Jag förlorade min familjs tillit, min bästa vän och mig själv.