HISTORIEN OM MIN LÅRBENSHALS DEL 4

> Läs del 1 här> Läs del 2 här> Läs del 3 härDel 4  Vi väntar och väntar, läkarna verkar inte ha bråttom.Min värdemamma sitter bredvid min säng med en tröstande hand. Jag är mest förvirrad.Sedan marscherar en läkare och två sjuksköterskor in i rummet, läkaren förklarar barskt att mitt ben är brutet och att jag måste operaras. Nu. De måste laga benet så fort som möjligt. Han förklarar också att de inte hade trott att det var av eftersom jag inte var med om en olycka på något sätt, de var förvånade. Jag fick en chock, minns att jag bröt ihop över att jag insåg att jag kommer att behöva åka hem och läka efter operationen. Hem till Hedemora, jag ville inte. Varför jag fick en sådan panik över just det har jag ingen aning om, det kanske var morfinet. Eftersom jag inte hunnit äta frukost var det bara att rulla in mig på operation direkt.  Jag vaknar upp i ett kalt rum. Jag har en sådan där ljusgul, blek filt virad om mig. Ett draperi är fördraget mot resten av rummet.Utanför fönstret glimtar en blå himmel och spetsiga hustak. Min värdemamma är på plats. Minnerna härifrån är luddiga men jag är ganska säker på att vi gråter en stund och att hon sedan berättar att min mamma är på väg hit. Hon flyger från Sverige i övermorgon och kommer hit för att hjälpa mig, hämta mig och ta med mig hem. Jag känner mig avslagen. Dränerad på energi, svårt att fokusera på vad som sker.  Läkaren kommer in och berättar att operationen har gått bra. Nu är det vila som gäller och jag får inte stödja benet överhuvudtaget. Det jag får göra är att sitta ned och öva på att sträcka ut benet rakt, några gånger om dagen. Mitt ben känns ömt, motvilligt och bortkopplat. Det känns som att kontakten mellan över och underkropp är avstängd på vänster sida. Benet förstår inte vad jag vill och jag är livrädd för att belasta det fel på något sätt.  En dag, eller två eller en och en halv. Timmarna tills min mamma kom till sjukhuset var de värsta i mitt liv.Det kändes som en evighet. Jag kunde inte göra någonting. Jag låg i sängen och gluttade ut genom fönstret. Satt mig i fåtöljen och sträckte lite på benet, ställde mig vid fönstret och vred på huvudet så att jag kunde se Genevé sjön och topparna på några berg. Tiden stod still.  För första gången i mitt liv så kunde jag inte göra någonting. Ingenting. Bara vänta. & tillslut så kom hon. Min älskade mamma.  > Denna bild är tagen i mars, när päronen kom och hälsade på. Vi åt crepes, turistade och jag tävlade i längdskidor. Det gick jättebra, jag var stolt och pappa var ännu stoltare.2,5 månad senare kunde jag inte gå själv. Får rysningar när jag tänker på det..