NÄRVARON .

Det är så lätt att dagdrömma, romantisera och längta. Tråna efter något som ligger i framtiden eller minnas tillbaka och försköna. Jag tror att vi är duktiga på att längta, kanske för duktiga ibland. Så pass att det blir svårt att uppskatta nuet och vardagen, vara närvarande på den plats en är just nu. Det låter kanske lite klyschigt men det gör det inte mindre sant. Vi planerar, stressar, följer rutiner och vanor, schemalägger, bokar in och strukturerar vardagen hela tiden. Inget fel med det i sig då det säkert hjälper oss att klara av livspussel, jobb, relationer och livet. Men konsten att stanna upp, värdera, uppskatta, känna tacksamhet och vara närvarande i specifika stunder som är nu, det är också viktigt. Jag har tusen gånger lättare för detta på landet, i sommarstugan i den lugna miljön. Där intrycken till 90% är från naturen, inte byggnader och folkmassor. I sådana miljöer är jag rent av kass på det, jag hetsar vidare bara. Hetsar till hemmet, till gymmet och till jobbet. Utan att vinna tid egentligen. Kanske bara för sakens skull eller "effektiviteten", men egentligen har jag inte bråttom. Jag skapar mitt bråttom.  Oerhört onödigt. Detta är visserligen något jag blivit mycket bättre på om en jämför när jag först flyttade till Stockholm och speciellt nu på senaste då jag medvetet försöker motverka den ovanan. Det skapar bara stress och tron om att jag har bråttom (kroppen tror att jag har bråttom och skapar stress i onödan).