Framsida och baksida

Efter att ha spenderat två veckor i Sydafrika och sett allt vad naturen och stadslivet har att erbjuda, känner jag mig så oerhört tacksam. Sydafrikas natur är helt otrolig. De högsta bergen och djupaste dalarna jag någonsin skådat, kristallklart vatten och skummande vågor, ståtliga lejon och magnifika elefanter, sandstränder vita som snö och grönska utan dess like. Det här är utan tvekan det vackraste landet jag någonsin besökt, och jag kommer troligen aldrig få se något liknande igen. Men, alla paradis har sitt dolda mörker. När vi har åkt igenom Sydafrika har jag sett de där arma människorna med ett barn på högra armen. Jag har sett kåkstäder med tusentals plåtskjul tätt packade som sillar, bara några kilometer utanför det lyxiga stadsvimlet. Kontrasterna är slående. Antingen lever man i överflöd eller så har man ingenting alls. Jag har många gånger känt en stor klump i magen när vi har åkt förbi kåkstäderna, en känsla av obehag då jag har sett hur dessa ynkliga människor lever. Deras livsstandard är så låg, medan jag själv har det så otroligt bra. Här susar jag förbi deras förfallna plåtskjul i några få sekunder, innan jag åter igen befinner mig på ett vackert hotellrum eller vid en fin restaurang.  Om jag kunde, om jag vågade, skulle jag gå fram till dessa människor, ge dem en slant, ge dem lite mat, ge dem lite värme. Men situationen är svår, och jag är rädd. Men stackars människor, ni är värd så mycket mer, och jag skulle klara mig på så mycket mindre. Om världen bara var lite mer rättvis, om kontrasterna inte var lika markanta, då skulle allt vara lite bättre. Då skulle man inte behöva blunda för det dolda mörkret, för då skulle det inte finnas.     /Linn