Graviditeten vecka 1-15

Under första trimestern (dvs vecka 1-15) i graviditeten mådde jag nog som sämst. I alla fall där mellan vecka 7-12 var absolut värst. Redan i vecka 6 så slog den extrema tröttheten till för mig. Ni vet en sådär trötthet som inte går att sova bort? Jag kände mig konstant som en levande zombie! Sov 12 h per natt och när jag vaknade var jag ändå sjukt trött. På jobbet mellan kunderna så fick jag gå och lägga mig och sova 20 minuters naps under dagarna. Dock kom detta väldigt lägligt med coronavågen nummer 2, för eftersom det var så tidigt så ville jag inte berätta för någon på jobbet än. Då kunde jag passa på att jobba mindre och vara hemma mer pga avbokningar av kunder, så det var ändå skönt! I slutet på vecka 6 kom illamåendet som ett brev på posten ... det blev sedan värre och värre för varje dag. Jag spydde bara en gång men utöver det mådde jag KONSTANT illa. Morgonen var värst, jag prövade äta riskakor i sängen innan jag gick upp men vet inte hur mycket det hjälpte ... all mat var så äcklig men jag var tvungen att äta för ju mer hungrig jag blev ju mer illamående blev jag. Kan ni tänka er att tvingas äta typ varannan timme bara för att lindra illamåendet, men allt man äter vill man kräkas upp? Fy det var hemskt. Under den här perioden orkade jag inte träna eller någonting, bara ta korta promenader, sova, jobba och äta. Bortsett från det hade jag som kramp/mensvärksmärtor rätt ordentligt första tiden. Det kändes som kraftig mensvärk men det beror på att livmodern växer. Ja ni hör det var verkligen happy times haha ... För att vara ärlig så tyckte jag första veckorna var rätt jobbiga psykiskt också. Jag hade så mycket oro och tankar i kroppen. "Hur vet jag att jag fortfarande är gravid?" "Hur vet jag att fostret mår bra??" Jag kände mig också så extremt svullen i kroppen första tiden och gick upp i vikt pga noll träning och att jag var tvungen att äta hela tiden för att hålla illamåendet i schack. Kände mig rätt så ensam och som sagt mycket mycket jobbiga katastrof tankar. Det här var ju det finaste som hade hänt mig/oss så jag blev livrädd att något skulle hända som gjorde att det skulle tas ifrån oss. Jag tror att alla hormoner även spelar stor roll här. Jag har andra vänner som sagt precis samma att de nästan känt sig lite deprimerade första veckorna. Det händer ju så extremt mycket i kroppen på hormonell nivå den första tiden...I vecka 9 gick jag på mitt första ultraljud (privat) för jag ville höra att fostret hade hjärtslag...Då var ju fostret en liten ärta bara, bara ett par cm långt. Men att få lyssna på hjärtljuden och faktiskt inse att wow det lever ett litet liv i min kropp fick mig att verkligen förstå att det var på riktigt. Sedan räknade jag ner dagarna till vecka 12 då det äntligen var dags att göra kub. Den här gången såg man att det var en riktig bebis där inne som snurrade runt och sög på tummen. KUB-testet gick bra och vi fick bästa av möjliga resultat (1:20 000) och man hittade inga konstigheter. Den dagen kändes som en milstolpe i graviditeten då de flesta missfall sker INNAN vecka 12.  Vår bebis!!<3 Här var jag någonstans runt vecka 12 och minns att jag tyckte magen var SKITSTOR haha... nu i efterhand tycker jag ju bara att jag ser lite svullen och mätt ut