Men det blir vår igen

Imorse vaknade jag av fågelkvitter och solstrålar som letade sig in i rummet mellan gardinerna. Ovanstående stycke av Emil Jensen kom till mig. Jag tänkte: Men det blir sommar igen.Det trodde jag aldrig. Det fanns en period när sommaren kändes omöjlig att nå. Minns att jag var frustrerad över att saker gick långsamt och mamma sa lugnt "men Lisa, du har en hel sommar på dig" och jag tänkte argt att hon förstår inte. Vid den tidpunkten kändes det mesta omöjligt. Sommaren var ett fjärran land jag inte visste om jag skulle kunna nå. Tänk om jag mådde ännu sämre i juni? Tänk om jag inte ens klarade av att ta mig ur sängen då? Tänk om solen aldrig återvände och jag var fast i ett blaskigt mellanting mellan vinter och vår. Tänk om.  Jag kunde inte tänka framåt. Jag kunde bara ta det en dag i taget. En dag. En till. Så fortsatte det. Vissa dagar var jobbiga, andra var helt okej. Så kom det stunder då det var lätt att andas. Med tiden blev de stunderna fler. Plötsligt hade det gått flera dagar, ja veckor till och med.  Och nu kommer solen, värmen, fågelkvittret igen. Det trodde jag aldrig. P.s att det så sent som 25 april snöade 4 decimeter här förstärkte givetvis känslan av att sommaren var ouppnåelig. Jämför gräsmattan utanför fönstret med det här kortet på samma citrusträd. Grönskan!