utsläpp av tankar en fredagkväll

Jag blev förkyld för två veckor sedan. Snorig, ont i halsen, trött. Det vanliga. Men tröttheten var annat än vanlig. Vaknade mellan fyra och fem på morgonen. Fick alltid en fruktansvärd dipp kring tio på förmiddagen. Blev tvungen att konstant röra på mig, nypa mig i armen, spärra upp ögonen, för att inte somna. Livsfarligt att sitta ner, stod och gick tills det värsta var över. På något vis kom lite energi tillbaka efter en timme eller två. Så har dagarna sett ut. Den här veckan har daglig huvudvärk tillkommit. Hemsk mensvärk någon dag. Humörsvängningar. Kroppen känns klen. Pulsen rusar för ingenting. Blir lätt irriterad. Blir lätt gråtfärdig. Känner otroligt stor kärlek och tacksamhet för alla i min närhet. Som ställer upp, stöttar, förstår när jag är frånvarande, alltid svarar på meddelanden, inte ifrågasätter. Som skrev styrkande kommentarer när jag publicerade gårdagens inlägg. Ord kan inte beskriva hur läkande det är att veta att det finns så många omkring mig. Att alla vill mitt bästa.  Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Beskriva min frustration över kroppens egenheter kanske. Vet inte hur jag ska tolka dess signaler. Troligtvis är det bara förkylningen som hänger kvar i kombination med menstruella symtom, som det så fint heter. Men ändå. När jag cyklade hem idag värkte benen av ansträngning. Det flimrade till för ögonen när jag klev av. Bröstet kändes tilltryckt, halsen torr. Snälla jag vill ju känna mig stark igen. Låt mig få vara stark igen.