Vad som egentligen hände i februari

Hej hörrni.  Det var en väldig aktivitet på den här bloggen i vintras och sen dog det plötsligt ut. Tänkte att det är lika bra att vi får anledningen till det överstökad: jag blev deprimerad. Min kropp och mitt psyke var helt slutkörda och efter veckor av ångest, värkande leder och ett konstant zombieliknande tillstånd gick det upp mig för mig att det här går inte längre. En orkar bara bryta ihop på grund av samma anledning så många gånger. Fick träffa läkare och blev sjukskriven. Prestationskraven i mig skrek - inte kunde jag väl missa så mycket skolarbete! - men deras röster var klena i jämförelse med desperationen efter att få komma upp ur skiten.  Och nu är jag här. På väg upp. En bra bit på väg upp faktiskt. Jag tycker saker känns roliga igen. Inte alla men vissa. Plötsligt vill jag skriva igen, en känsla som varit helt borta. En av anledningarna till att jag till slut sökte hjälp var för att jag visste att andra mått dåligt, att det är okej att må dåligt ibland och, icke att förglömma, det finns sätt att bli hel på igen. Så fort jag började berätta för mina nära om min psykiska ohälsa så visade det sig att det fanns alltid någon annan, inte för långt bort, som hamnat i samma situation. Jag tänker att om jag berättar lite om hur jag haft det och har det nu, så kanske någon annan känner att de vill berätta också. Eller så känner de inte alls så. Men jag ger det ett försök. På ovanstående bild var jag nyss sjukskriven. Minns att jag hade som mål att få frisk luft varje dag. Jag orkade gå vår gata fram och tillbaka, något som tar kanske fem minuter, sedan gick jag in igen och sov i flera timmar för jag var blev så slut.