där eller här, eller där

hej hallå! nu var det ett tag sen jag var inne och slängde av mig mina tankar här. har vart mycket. vart jävligt ledig men haft mycket ändå. förra veckan åkte jag på en bakterie som jag trodde skulle vinna. käka upp mig enkelt som en god efterrätt. organ för organ. så kändes det. och så såg det nog ut på mig också. nu är jag på benen. kan gå. prata. det kunde jag knappt då. om man får vara lite puttinutti här så har jag jävligt bra och fina vänner. bryr sig och hjälper till. stödjer när man bara har ett ben att stå på. det andra har sågats av och behöver ersättning. familj också såklart. finast av allt. men de vet man redan. alltid i alla lägen.  annars är allt bra förutom min framtidskris som kommer och går lite då och då. knackar på ibland och försöker ta en kopp kaffe med hjärnan som är totalt avstängd och vägrar öppna dörren. vart fan vill jag vara eller bo. stockholm är bra. men jävligt stort. jag blir stressad såfort jag ska ut ur lägenheten. men där finns saker som håller mig kvar. falkenberg är fint för jag älskar mina vänner och kan inte slita mig. kan inte slita mig från min systerson. det kan jag ju erkänna för hela världen som undrar varför jag är lika mycket i falkenberg som i stockholm. jag är för djupig och trasslig för att låta bli mina vänner och familj helt enkelt. däremot vill jag inte flytta hem helt. och där kommer krisen. jag kan ju inte bo i stockholm men vilja vara i falkenberg. eller bo i falkenberg men vilja vara i stockholm. och då blir tankarna göteborg. närmre till båda ställerna. men vafan ska jag göra där. då får man börja om med jobb. eller kanske plugg? hopp. har jag någon aning om vad jag vill plugga till? jaaa! absolut. men grejen är bara att imorgon e de något annat jag vill plugga till. så jag kanske ska vänta lite med det. men lägenhet då. det är ju en process att skaffa. att hyra. jag kommer aldrig sälja min lägenhet i falkenberg. det är en sak som är säker. antagligen hyra ut när jag flyger runt. men inte sälja. livet är jävligt oplanerat. guppigt ibland. jag vill så jävla mycket. men man räcker ju inte till åt allt. det är ju helt omöjligt att klona sig själv. två fötter och dom står oftast på ett ställe samtidigt. men det kanske är så det ska va. för varje gång det är rakt snubblar jag och lär mig inget. jag måste alltid testa för att veta eller lära mig. kan inte bara lyssna på mamma även fast hon 94 % av gångerna har rätt.  ses och hörs. inom kort. tror jag.