Love it

Jag är inte speciellt rädd av mig. Tar mig an saker. Ger mig fan på att fixa. Går de skit erkänner jag att det var en svaghet och då känns jag starkare. Testar de mesta. De som känner mig vet. får jag en idé hinner jag oftast inte blinka innan den e genomförd. Jag ville till Barcelona, med Ebba. Ringde henne och dagen efter var jag på söder och bokade. Inne på ticket. Lyssnade inte på så mycket information. Boka snabbt och bra. Det finns inte så mycket stopp. På gott och ont såklart. Ibland är jag för snabb. För impulsiv. Gör saker som jag får käka upp senare. Gnälla lite över och störa mig lite för det är mitt eget fel. En och annan tatuering kommer bli omoderna. Ibland lägger jag pengar på fel saker som jag skulle haft till annat. Sånt liksom. Men gör jag inte det jag vill grubblar jag sönder det. Länge. Får jag en idé som jag inte utför gnager den sönder varenda hjärncell. Jag är alltså inte rädd. Oftast. Men, jag är så in i helvetes flygrädd att jag måste skriva om det. Innan jag tappar andan. Hade ni läst mina tankar när jag åker flyg hade ni skickat mig till regelbunden psykolog resten av livet. Oj vad det flyger i huvudet. Jag blir liksom hela rädslan. Hela min personlighet blir en rädsla. Jag har frågat Ebba 500 gånger i minuten om allt går bra. Om allt känns rätt. Hon är cool och lugn. Lugnar mig hela tiden. Fick hålla handen när vi skulle lyfta, den gled iofs ur efter 10 sekunder av min handsvett. Alla organ krånglar i kroppen. Magen låter som ett vindkraftverk vid hamnen som snurrar sitt snabbaste. Hjärnan har lagt av alla livets tankar förutom flygplan, vingar, propeller och luft. Hur det kan flyga. Hur kan vi inte krascha. När störtar vi. Måste jag skriva hejdå sms till alla jag älskar. Japp så sjukt är de. Jag är normal i vanliga fall. Men i luften blir jag skör och skraj. Kommer det luftgropar håller jag andan och är beredd. Varje gång de ropar något i högtalaren måste jag lyssna noga och blir rädd att de ska säga att något inte är normalt. Ibland blir jag mindre rädd när jag tänker på negativa saker i livet. Tänker jag på allt positivt i mitt liv blir jag livrädd. Svettas. Får knipa för att inte kissa ner mig. Ser jag att någon annan på planet också är rädd blir det värre. Då måste jag chippa efter andan. Ibland får jag ta insomningstabletter och ibland räcker det med 5 glas vin. Är man inte flygrädd skrattar man åt detta. Är man flygrädd förstår man. Jag byter låt var 10e sekund. Försöker fokusera på texten i musiken samtidigt som jag försöker lyssna på ljudet av motorerna i planet. (Som att jag ens vet hur de ska låta). Lyssnar liksom på no promises med shayne ward. Då e de illa. Alla vet vilken låt de är. Om inte sett på den. När vi landat klappar jag alltid händerna högst av alla och blir extra tacksam för livet. För mina nära. Ryser lite extra i kroppen att jag har allt jag vill ha. Det är konstigt. Att jag är så rädd. Det har alltid gått bra. En gång var det lite skakigt. När jag skulle åka med mitt ex och hans familj till London. 2011 typ. Hans pappa åker alltid flyg, så det var ganska tryggt. Det var skönt att åka med någon som är så van vid att flyga. Dit gick allt bra. Påvägen hem var det en jävla turbulens. Det var oväder i Köpenhamn när vi skulle landa. Det var inte duggregn direkt. Det var liksom storm. Tog 3 timmar för mycket att landa. Kändes det som. Oskar fick lite smått panik för min panik. Men det skulle ju inte märkas. Han var ju tvungen att va lugn. Att säga att allt går bra och såhär är det ibland. Men jag tycktes skymta lite rädsla i hans ögon ibland. Att han såg lite undrande ut. Typ "vad ska jag säga nu, jag vet ju fan inte hur de går" men det skulle han aldrig erkänna. Tror jag. Då bad jag till Gud 100 000 gånger att om jag bara får komma ner på marken och leva ska jag leva det bästa och snällaste livet hela livet ut. Aldrig göra något dumt. Aldrig göra något som skadar någon annan. Ungefär. Ganska höga krav på en människa som var typ 16 år. Är man 16 år har man mycket framför sig. Man måste göra ganska mycket dumma saker för att förstå allt bra. För att kunna skilja på rätt och fel. Man måste vara operfekt. Jag tror inte och kommer aldrig tro på begreppet perfekt. Jag förknippar inte perfekt med lycka. Att göra fel, göra om, göra rätt, leva på fel och rätt sätt är livets väg. Ibland gör man om dumma saker. Ibland blandar man ihop hjärtat och hjärnan. Viljan och sårbarheten. typ. Nu fick jag göra en paus. Piloten ropade ut något. Då e jag med. Han sa att om 20 minuter ska vi landa. Fälla upp borden framför. Spänna fast oss. Och vi får inte få på toa längre. Tack kära blogg detta inlägget gjorde så att jag kunde fokusera på att skriva i 30 min. Nu ska jag bli så in i helvetes rädd igen och räkna minuterna till planet ska landa. Jag ska inte lova att jag aldrig sätter mig på ett plan igen. För om ca 1 månad kommer jag säkert sitta här igen. Puss o kram.