Att vara stark.

Ibland saknar jag när man var 15 år och de fanns inga större problem, ända problemen som fanns var typ att moppen gick sönder nån gång eller att man kuggade på ett prov.Vänner är de allra viktigaste i livet (plus familjen då) så dom ska man vara rädd om. Man tänker tyvärr inte på hur jävla mycket man behöver en person förns man mister den.Jag har mist kompisar, jag har bråkat med kompisar ja de gör väll dom flesta. Förut fick jag panik, kunde ligga och gråta i sängen när nån var sur på mig osv, men nu är de annars.Om en vän till mig inte orkar lösa nått varför ska jag då böna och be för att de ska lösas? Man märker vilka kompisar man kommer ha vid sin sida hela livet, de är såna man ska vara så otroligt rädd om. De jag vill komma fram till är att säga att mina vänner som finns för mig i vått och torrt, dom kommer jag aldrig i hela mitt liv släppa taget om. Alla minnen jag har med kompisar jag inte längre umgås med är fortfarande så jäkla roliga och minnesvärda minnen. Ja nu hoppar jag lite från sak till sak... men de jag ville komma till är att jag är otroligt tacksam över de vänner som alltid finns där. Bjuder på en bild på jag och Matilda.