Olle.

Jag har tänkt länge på att jag har velat skriva om Olle. Men det har inte känts som att mitt huvud har fungerat tillräckligt för att försöka få fram alla ord som jag vill få fram för att på ett rättvist sätt kunna beskriva den personen. Personen som är mitt allt, mitt liv.Vi träffades för ungefär 4 år sedan men vi har känt till varandra sen flera år tillbaka. Hur som helst så blev det bara ”pang bom crash kabom”-kärlek direkt. Han packade ihop sina saker och tog med sig sin katt och flyttade in hos mig. Sedan har det bara flutit på, vi har bråkat och skrikit på varandra såklart, men det har ändå aldrig varit något tvivel på att det var vi. Vi hade inte riktigt bestämt att vi skulle aktivt försöka skaffa barn utan det var mer ”händer det så händer det”. Jag minns hur Olle i princip tappade hakan när han insåg att testet var positivt. Vi var så jävla lyckliga, vi skulle ju bli tre, ja plus alla djur då såklart. Men att vårt lilla gäng skulle utökas med en liten krabat som vi skapat tillsammans kändes helt galet.Under graviditeten var Olle världens bästa person. Var jag sugen på körsbärstomater åkte han och köpte det. Var jag sugen på något väldigt surt men inte sockrigt så försökte han trolla med knäna och gick till olika delikatessbutiker och kom hem med sura marmelader. Han målade mina tånaglar när magen var i vägen och han tröstade när jag bröt ihop. Han fick mig att må så jävla bra, hela tiden. Världens starkaste person.Sen när vi åkte till förlossningen, nervösa och pirriga, i tron om att vi skulle komma hem med vår bebis. Då när vi fick beskedet att hon inte levde, där och då var nog första gången jag sett Olle brytas ned totalt. Han skrek och kastade saker omkring sig i rummet. Han satt sedan utanför korridoren och grät i ren panik rakt ner på golvet. Min älskade person. Under tiden vi låg inne och under tiden på förlossningen så var han, nej jag kan inte finna ett ord för vad han var. Underbar? Bäst? Klippa? Ja jag vet inte, typ omänsklig. Jag blir rörd när jag tänker på det, gråtig. Han höll i mig hela vägen, hela tiden under förlossningen och efter. Han klappade min panna och han fick mig att orka och att våga. Han gick och pratade med läkare och barnmorskor när jag i intensiv ångest låg och skrek efter hjälp. Han fixade allt. När vi kom hem till mina föräldrar så kunde jag inte somna efter honom. Han väntade tills min lugnande medicin hade kickat in och jag sov på hans bröst, då kunde han somna. Jag vaknade ofta före honom i början och då i ren skräck så väckte jag honom. Han i princip tvingade mig att väcka honom, han ville inte att jag skulle vara ensam. När vi sedan flyttade hem så har vi tröstat och stöttat varandra hela tiden. Det är fortfarande ett tungt mörker över oss men vi har varandra. När jag tänker tillbaka på hur vår relation var innan detta hände så trodde jag att vi hade det bäst i världen, men så fel jag hade. Vi har nu vuxit ihop på ett sätt som känns övermäktigt och nästan oövervinnerligt. Vi bråkar aldrig, vi tjafsar inte om småsaker, vi har fått perspektiv och vi älskar bara varandra på ett djupare plan. Jag skulle kunna sitta och skriva en hel bok om Olle men det känns som att alla ord i världen är för fjuttiga. Han är mitt liv, mitt allt och utan honom skulle jag på riktigt ha dött. Jag älskar honom gränslöst och jag är så trygg med vetskapen att jag kommer få spendera mitt liv med honom. Det är och kommer alltid vara så.