Medan tid är...

De senaste åren har denna dag, Mors Dag, känts så kluven för mig. Min mamma utvecklade en demens efter att pappa dog. Hon försvann med rasande fart in i en dimma där vi inte längre kunde nå varandra. Och egentligen hade vi väl kanske aldrig riktigt nått varandra. Jag var alltid pappas tös och tyckte för det mesta att mamma mest var pinsam och väldigt gammaldags.  Det är med skam och skuld, bultande hjärta och lätt rodnande kinder som jag nu medger detta inför mig själv. ”Alla andra” verkar vara så nära sina mammor och pratar om alla förtroliga samtal de har haft, hur de formats och utvecklats just tack vare sina älskade mammor.  Så inser jag plötsligt att även om jag inte känt mig så nära min mamma känslomässigt så har hon ändå gett mig så väldigt mycket, påverkat mig mycket mer än jag har kunnat – eller kanske velat – inse. Självklart har hon en stor del i vem jag är och i mina värderingar. Ju mer jag tänker på det desto mer fylls jag av en värme som känns så stark och kärleksfull.  Nu när hon är i himlen önskar jag av hela mitt hjärta att jag hade tagit bättre vara på den tid som vi hade när hon levde. Att jag hade gett henne mer av min tid, varit modigare och ärligare och berättat om hur jag kände. Både det som var gott och det som inte var det.  Jag önskar och hoppas att ni som fortfarande har era mammor kvar tar vara på tiden som är! Och till alla er mammor vill jag skicka den största och varmaste kramen! Ni betyder så oändligt mycket mer än ni förstår! Oavsett om era barn finns på jorden eller i himlen är ni ju fortfarande mammor <3