Vad mer är möjligt...?

Idag är det precis ett år sedan jag uppfyllde en av mitt livs stora drömmar genom att åka till Sydafrika och jobba som volontär hos Bobbi Bear. Jag hade ”väntat” i sju år på att få komma iväg efter att ha sett dokumentärfilmen ”Rough Aunties” och blivit så totalt tagen av de fantastiska kvinnornas arbete med att rädda barn som är utsatta för sexuella övergrepp. Jag hade på känn och hoppades att resan inte bara skulle bli ett enskilt äventyr, utan starten på ett nytt kapitel i mitt liv.  Aldrig i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig det jag skulle möta därnere. Vilka människor och vilka öden som väntade på mig. 1000 mil hemifrån i en miljö som var så totalt annorlunda än allt vad jag dittills sett.  Idag sitter jag i min stuga i ett oktoberkrispigt Sverige och tittar ut över en spegelblank sjö och den lilla rödhaken som återkommer på besök på min altan. Det är som om han liksom vill titta till mig lite då och då. I braskaminen flammar elden värmande och rogivande. Jag har datorn igång och jag skriver på min första bok, där en betydande del av innehållet handlar om mina upplevelser hos Bobbi Bear. Det är upplevelser som kommer att påverka mig för resten av mitt liv. Och som på ett oväntat sätt har kommit att bli en del av min vardag. När jag i våras hade en slags känslomässig ”melt down” och varken kunde röra mig eller göra något för att bryta mitt tillstånd fanns en av mina käraste vänner nära och tog med mig på en ”meditationsresa” med bilen. Vi samtalade om allt som plågade mitt inre och det var en känslomässig röra som handlade om barn som varit utsatta för de mest fasansfulla sexuella övergrepp, sorg efter min mammas död och slutligen en tung och seg saknad i samband med en separation.   Efter att ha vänt och vridit på allt frågade min vän hur jag ville använda mina erfarenheter från Bobbi Bear konkret och jag hade verkligen ingen aning. Jag sa att jag kände att jag ville försöka hjälpa till för att på nåt vis kunna göra skillnad. Hon tittade på mig och sa: ”Jag tycker att du ska starta en stiftelse!” Fyra månader och otaliga timmar av förberedelser senare gjorde jag så det offentliga uppropet för insamlingsstiftelsen Bobbi Bear Sweden. Ytterligare en vecka senare föreläste jag för 47 svenska entreprenörer i ett kvinnligt affärsnätverk i Kroatien om stiftelsen och mina erfarenheter under tiden som volontär. Gensvaret var fullkomligt överväldigande. Åhörarnas tårar och stående ovationer gav mig en känsla av att något stort och fint hade tagit sin början.  Det är så fascinerande att se hur livet tar med mig i sina kringelikrokar. Ibland så tvärt och tungt att det känns som om hoppet helt lämnat mig. Ibland så högt och fantastiskt att det känns overkligt härligt. Topparna, dalarna och växlingarna däremellan är väl det som gör att livet känns levande och inte bara pågår.  Jag är så nyfiken på fortsättningen – både på skrivandet och livet. Funderar på vad mer som är möjligt. Undrar om det kan vara en boktitel: ”Vad mer är möjligt?”