Tankar om att åka hem

"I'm excited to see everyone, but I'm kinda scared too"   Jag har sagt den här meningen så många gånger den senaste tiden, alltid efter att någon har frågat hur det känns att jag kommer åka hem snart. (Fortfarande en och en halv månad kvar, men tiden går fort) Jag är så taggad på att krama om alla jag har saknat så mycket, att återigen bo i ett hus som jag känner utan och innan, och att hyvla ost till mina frukostmackor - men jag är rädd. Jag är rädd att jag har en bild av ett perfekt Sverige, ett underbart liv där jag har allt jag har saknat under det här året. Jag är rädd att jag kommer förvänta mig en verklighet som inte finns. Jag vet att jag har växt och förändrats under det här året, och vare sig jag vill det eller ej så kommer jag komma hem som en ny person, Det kanske låter skrytigt att säga, men jag säger det eftersom jag oroar mig för att varje gång jag tänker på Sverige och allt jag saknar så är det med perspektivet från den jag var i september när jag först kom till USA och Albert Lea. Så mycket har hänt sedan dess, och det är läskigt att tänka på att jag kanske inte kommer passa in i sammanhang som jag alltid tidigare tagit för givet.   Många säger att det är jobbigt att komma tillbaka från ett utbytesår, och det jag vill få fram med det här inlägget är att om saker är konstiga till en början och jag verkar lite off så är det inget personligt, det är bara jag som vänjer mig tillbaka till Sverige. Det är så många saker och vanor jag tagit till mig under 8 månader och jag är säker på att vissa av dem kommer vara svårare att anpassa tillbaka. Jag kommer sakna hur alla känner varandra i en liten stad, hur fredagskvällar spenaderas med att titta på någon skolsport och efter det gå till Applebee's. Jag kommer sakna att ha practice varje dag efter skolan och hur enkelt och spontant allting kan vara. Men det finns också saker jag inte kommer sakna speciellt mycket. Hur mycket jag än älskar min skola och min kompisar känner jag att jag har fått tillräckligt mycket skvaller och rykten för 10 år framöver. Folk kan vara jättesnälla, men de kan också säga riktigt elaka saker om varandra - det hjälper inte att det är en småstad och att alla vet vem man pratar om. Allt drama är något jag inte kommer att sakna.    Vissa dagar längtar jag så otroligt efter att få kramar om min familj, but for now tänker jag bara njuta av den sista tiden här.